3. Förändringar i verksamhetsmiljön

Klimatförändringen

Klimatförändringens effekter bedöms öka väsentligt mot slutet av århundradet och påverka vattenresurserna, den övriga miljön och samhället på många sätt. Till följd av klimatförändringen förutspås medeltemperaturen och nederbörden öka och i och med störtregnen blir översvämningar på sommaren vanligare i tätorter och i små åar. Klimatförändringarna kan också öka invasionen av invasiva arter, vilket kan få betydande konsekvenser för vattenekosystemen.

På vintern leder ökad snösmältning och regn till ökade flöden och vinteröversvämningar. Dessutom ökar översvämningarna på grund av kravis när den istäckta perioden blir kortare. Vårfloderna minskar med det minskande snötäcket. Översvämningsrisken i små källsjöar kan minska. I de stora centralsjöarna kommer vintervattenståndet att stiga och översvämningarna ser ut att öka i omfattning. Det kommer att finnas i fortsättningen behov av att lämna större magasinvolym för vintern i de reglerade sjöarna. Under våren minskar behovet av magasinvolym i genomsnitt, men försvinner inte. Man kommer att vara tvungen att bedöma hur regleringstillstånden för de reglerade sjöarna fungerar och det kommer att finnas behov att söka ändring i många tillstånd.

Klimatförändringen förutspås förvärra torkan något särskilt i södra och mellersta Finland (Veijalainen m.fl. 2019). Enligt prognoserna minskar lågvattenföringarna och perioderna av lågvattenföring blir längre under somrarna. Vattenståndet i många sjöar sjunker under sensommaren.

Klimatförändringen anses allmänt förstärka näringsbelastningen på vattenekosystemen och därigenom eutrofieringen. I synnerhet på vintern och hösten förutspås urlakningen av näringsämnen och organiska ämnen öka. Halterna av näringsämnen i vattnet beror på belastningen från land och på avrinningen. Den ökade belastningen under vintern kan på sluttande åkrar minskas bl.a. genom växttäcke vintertid. 

Klimatförändringens inverkan på grundvattenresurserna har undersökts mindre än inverkan på ytvattnen. Enligt beräkningar stiger grundvattennivåerna under vintern och under sensommaren sjunker de något (Veijalainen m.fl. 2019). De lägsta grundvattennivåerna under sommaren och hösten sjunker allt lägre, vilket ökar riskerna i vattenhushållningen särskilt i de fall då den är beroende av små grundvattenförekomster. Regn och smältvatten under höst och vinter kompletterar effektivt grundvattenresurserna, men å andra sidan kan störtregn, långa nederbördsperioder och översvämningar försämra grundvattnets kvalitet. Växtskydds- och bekämpningsmedel samt exempelvis koliforma bakterier utgör de största riskerna för ytavrinningen och sipprande vatten. Risken ökar särskilt i områden där grundvattenytan ligger nära markytan. Under regnfattiga perioder kan problem med vattenkvaliteten förekomma i små grundvattenförekomster, där det minskade grundvattenflödet leder till att vattnets syrehalt sjunker. Syrebristen i vattnet ökar halten av lösligt järn och mangan samt lösliga metaller i grundvattnet och försämrar grundvattnets kvalitet.

Sektorer som drar nytta av klimatförändringen kan vara jord- och skogsbruket och de som förbrukar energi för uppvärmning (Tammelin m.fl. 2002). Produktionskapaciteten inom jordbruket kan förbättras genom en längre växtperiod och högre värmesumma. Å andra sidan kan extremare väder och ett större sjukdoms- och skadedjurstryck leda till oanade skador både i jord- och i skogsbruket. Vattenkraftens produktionspotential verkar öka med cirka 5 procent under perioden 2040–2069.

Ytterligare information om klimatförändringens konsekvenser för vattenvård finns på miljöförvaltningens webbplats (www.ymparisto.fi/vesienhoito/opas (på finska)).

Jordbruk

Medelstorleken för jordbruk kommer att fortsätta att öka. Antalet stora gårdar kommer att öka och de små kommer att sluta. Antalet gårdar med djurhållning minskar, men deras storlek ökar och produktionen centraliseras. Samtidigt ökar gödslets spridningsareal och transportsträckorna i gårdarnas omgivning ökar. Mängden hästar och hästhushållningens betydelse är stor i området för NTM-centralen i Nyland, men mängden hästar ökar inte längre lika snabbt som i början av 2000-talet. På växtodlingsgårdar effektiviseras produktionen, men den kan samtidigt bli ensidigare i synnerhet på gårdar där växtodlingen inte är den huvudsakliga inkomstkällan. Jordbrukarna i Nyland är vanligtvis flerbranschföretagare eller förvärvsarbetar utanför gården. Antalet fånggrödor och s.k. miljövårdsvallar har ökat i och med det miljöersättningssystem som uppmuntrar odlingen av dem. Den ekologiska produktionen har fortsatt att öka under de senaste åren och 2019 var den 14,5 procent av Nylands åkerareal. Målet är att den ekologiska odlingens andel av åkerarealen i Finland skulle vara 20 procent.

Näringsbalansen beskriver skillnaden mellan näringsämnen som tillsatts på åkrarna och näringsämnen som avlägsnas med skörden. Den ger en uppskattning av storleken av den risk som näringsbelastningen orsakar vattendragen. Kvävebalansen i det växtodlingsdominerade Nyland var 46 kg/ha och fosforbalansen 1,0 kg/ha 2018. Den skiftesspecifika variationen kan dock vara stor. I en nationell jämförelse är de genomsnittliga balanserna bra och trenden har varit sjunkande sedan 2000. Under de senaste fem åren har kvävebalansen varierat mellan 29,6–52,5 kg/ha och fosforbalansen mellan -2,9–1,0 kg/ha. Den goda statusen fortsätter sannolikt och den årliga variationen orsakas främst av väderleksförhållandena.

Jordbrukets miljöersättningssystem styr jordbruket vidare i en mer miljöpositiv riktning. Med hjälp av miljöersättningen strävas bl.a. att sänka gödselnivåerna, effektivisera gödselanvändningen, anlägga skyddszoner, öka växttäcket på åkrar vintertid samt vårda traditionsbiotoper och öka jordbruksnaturens mångfald. Syftet är särskilt att rikta åtgärder till riskområden.

Alla miljökonsekvenser av jordbruk är inte ännu kända men informationen har blivit mycket mer precis under de senaste åren genom till exempel utvecklingen av belastningsmodeller. Faran med ökning, effektivering och centralisering av produktion är en ökad näringsbelastning i vattendragen samt att mångfalden i jordbruks- och vattennaturen utarmas.

Skogsbruk

Många avverkningar har gjorts under de senaste åren och den ökade virkesanvändningen förutsätter att vattenskyddet beaktas noggrannare än tidigare. Den sammanlagda avverkningen i Nyland, inklusive energived, har sedan 2015 varit 3,2–3,5 miljoner m³/år, vilket virkesproduktionsmässigt är på gränsen till den största hållbara avverkningsmöjligheten. Enligt Naturresursinstitutet är det möjligt att bevara nuvarande avverkningsnivå i Nyland även under skogsprogrammet 2021–2025. För att trygga en god vattenstatus förutsätts bättre vattenskydd vid avverkning, gödsling, markberedning och iståndsättningsdikning. Vattenskyddet vid drivning och markberedning accentueras då milda vintrar och regniga perioder blir vanligare på grund av klimatförändringen. I Nyland är andelen myrskogar liten jämfört med resten av landet och få iståndsättningsdikningar har gjorts under de senaste åren. Antalet iståndsättningsdikningar antas förbli oförändrat även under granskningsperioden 2022–2027 för detta åtgärdsprogram för vattenvården.

Industri och energiproduktion

Under den tredje planeringsperioden kommer nya industriprojekt att inledas i Nyland och deras inverkan på vattendragen utreds. De nuvarande verksamheterna förväntas fortsätta i huvudsak oförändrade.

De mest betydande förändringarna inom industrin hänför sig till minskningen av utsläpp med hjälp av bästa användbara teknik enligt EU:s direktiv om industriutsläpp, som verkställs genom miljöskyddslagen. Vid tillståndsprövningen betonas tillämpningen av bästa användbara teknik. Utsläppsnivåerna enligt BAT-referensdokumenten (BREF) gällande bästa användbara teknik i stora industrianläggningar utgör i regel utgångspunkten för de utsläppsgränsvärden som fastställs i miljötillståndet. Gränsvärdena enligt utsläppsnivåerna ska följas inom fyra år från att BAT-slutsatserna publicerats.

Elproduktionen och elförbrukningen ökade fram till början av 2000-talet och har därefter stannat på samma nivå. De förnybara energikällornas andel av produktionen har ständigt ökat, men mängden vattenkraft har förblivit densamma. I Nyland är den kvarstående vattenkraftspotentialen mycket liten och det är inte sannolikt att produktionen ökar jämfört med nuläget.  

Bebyggelse

Befolkningstillväxten förutspås vara kraftig i landskapet Nyland. Befolkningsmängden ökar särskilt i de större städerna och i de omgivande kranskommunerna. Urbaniseringen syns även i en ökning av den byliknande bebyggelsen i utkanten av de växande stadsregionerna. Övergången av en angränsande by till tätort kan leda till en okontrollerad regional tillväxt av stadsregionen om planläggningen inte hinner före byggandet.

En allt större del av bebyggelsen kommer inom ramen för ett centraliserat avloppssystem. Samtidigt åldras vatten- och avloppsnätverket. Utrustningsstandarden på glesbygden i både fast bosättning och fritidsbosättning ökar. En minskning av näringsbelastningen i glesbygden beror i avgörande grad av framgången för verkställandet av förordningen om avloppsvatten och avloppsvattensystemens funktion. En ökning av fritidsbosättning ökar sannolikt belastningen på vattendragen. Frågor gällande slam från avloppsvattnet samt hanteringen av dagvatten från tätorter kräver planmässiga lösningar.

Trafik            

Den totala trafikmängden uppskattas öka med cirka 21 procent fram till 2050 (Trafikverket 2018). Järnvägstrafiken ökar snabbast. Där uppskattas ökningen till cirka 40 procent. Inom huvudstadsregionen och på huvudvägarna är tillväxten snabbare än den genomsnittliga. Den splittrade samhällsstrukturen ökar trafiken och behovet att bygga nya vägar. Landsvägstrafikens mängd ökar även olycksrisken.

Frakt- och passagerartrafiken på Finska viken uppskattas öka måttligt. Utvecklingen av godstrafiken påverkas av ekonomiska konjunkturer och den allmänna strukturomvandlingen inom industrin. Risken för olje- och kemikalieolyckor ökar på den livligt trafikerade Finska viken. Risken för utbredningen av skadliga främmande arter ökar med trafiken. Med ökad fartygstrafik och ökat båtliv ökar de direkta utsläppen av avloppsvatten i havsområden. Fartygstrafiken i Finska viken och åtgärder för att minska risker i den behandlas i åtgärdsbrogrammet för havsvård.