12.1. Belastning av näringsämnen och fasta partiklar

Största delen av näringsbelastningen härstammar från jordbruket och glesbebyggelsen. Enligt nya forskningsrön är näringsbelastningen från skogsbruket större än vad man tidigare uppskattat och myrskogarna ger upphov till den största belastningen. I bilderna 16 och 17 visas den regionala branschvisa fördelningen av fosfor- och kvävebelastningen i Nyland. Belastningen av fasta partiklar är starkt bunden till markanvändningen i området. Jordbruket, skogsbruket, torvproduktionen och byggandet inverkar väsentligt på mängden finkorniga fasta partiklar som kommer in i fårorna från avrinningsområdet. Också olika vattendragsarbeten, bl.a. muddringar, lösgör och frigör fasta partiklar i vattnet. Fasta partiklar orsakar grumlighet och igenslamning i vattendragen och försämrar vattenorganismernas livsmöjligheter.

De totala flödena av näringsämnen och den årliga variationen är kraftigt beroende av de hydrologiska förhållandena, eftersom största delen av det totala ämnesflödet härstammar från diffus belastning och naturlig urlakning. Nederbördsrika år har urlakningen av näringsämnen varit två-trefaldig jämfört med nederbördsfattiga år. När det gäller urlakning av suspenderat material är skillnaden ännu större. Också under året är variationen i ämnesflödet i hög grad beroende av avrinningen, varför urlakningen av näringsämnen är störst under nederbördsrika perioder och när snön smälter. Belastningen påverkas förutom av avrinningen av bl.a. markens lutning, växtligheten och jordarten. Med de fasta partiklarna urlakas också de näringsämnen som är bundna i dem, och en stor del av fosforn från åkrarna hamnar också i vattendragen just bunden i fasta partiklar. Erosionsminskande åtgärder minskar således också fosforbelastningen på vattendragen. Erosionsrisken är störst på ler- och mjäljordar med dålig genomsläpplighet, som det finns rikligt av i Nyland.

Förutom den diffusa belastningen eutrofierar samhällenas och industrins avloppsvatten recipienterna. De verksamheter som orsakar mest punktbelastning har med stöd av miljöskyddslagen ålagts att delta i belastningskontrollen. Den mängd avloppsvatten som avloppsreningsverken i Viksbacka i Helsingfors och i Finnå leder ut i Finska viken utgör nästan en tredjedel av allt avloppsvatten från samhällena i hela landet. Mängden renat avloppsvatten från de stora avloppsreningsverken i källområdena till Vanda å och Borgå å utgör en betydande del av vattenmängden i åarna, särskilt under torra tider i de övre loppen. Avloppsvattenbelastningens skadlighet betonas vid lågvattenföring då det förekommer störningar i reningsverken, om man är tvungen att släppa ut orenat avloppsvatten i vattendraget.

Glesbygdens avloppsvatten innehåller rikligt med näringsämnen, avföringsmikrober och organiska ämnen. Avloppsvattnet från glesbygden är en betydande belastningskälla för ytvattnen och orsakar eventuellt en försämring av statusen i Nyland. Avloppsreningsverk med en personekvivalent på mindre än 100 personer är inte miljötillståndspliktiga och omfattas således av lagstiftningen om avloppsvatten i glesbygden. Små reningsverk som till sin belastning befinner sig mellan egnahemshus och reningsverk som kräver miljötillstånd finns till exempel på läger- och kursgårdar i glesbygden samt i skolor och kaféer. Om dessa små reningsverk fungerar bristfälligt kan de utgöra en betydande belastningsrisk för miljön till exempel vid stranden av en sjö som är känslig för belastning eller i ett grundvattenområde.

Täktverksamhet och täktområdens kringfunktioner, bl.a. som deponeringsområden för överskottsjord samt olika funktioner för cirkulär ekonomi, kan orsaka belastning på närliggande ytvatten. Fasta partiklar i deponeringsområdena, som följer med regn- och smältvatten, kan orsaka problem för laxfiskarnas lek. Kväverester från sprängämnen som används vid bergtäkt kan orsaka kvävebelastning på ytvattnen.

Ökad näringsbelastning orsakar eutrofiering. Ökad fosformängden tilltar bl.a. algtillväxten i de flesta insjöar i Finland. Ökad kvävemängd sätter åter fart på eutrofieringen särskilt i havsområdena. Eutrofiering syns så att vattnet blir grumligt till följd av den ökade tillväxten av planktonalger samt så att vattenväxtligheten ökar och som överdriven tillväxt av trådaler i strandområdena. Eutrofieringen kan också leda till syrebrist vintertid, förändringar i fiskbestånden, bl.a. så att karpfiskarna ökar, och till att strandvegetationen växer snabbare och förtätas samt till att grunda vikar och sjöar växer igen. Organiskt material som sjunker till bottnen förbrukar syre när det sönderfaller, vilket ger näring åt den inre belastningen och påskyndar eutrofieringen. När eutrofieringen väl kommit i gång är det svårt att stoppa den. Näringsämnen som samlats i marken och bottensedimenten kan med tiden återlösas i vattnet för att användas av primärproducenterna.

Intern belastning

Den interna belastningen eutrofierar vattendragen i flera eutrofierade sjöar i Nyland och i kustvattnen i Finska viken. Intern belastning är i allmänhet en följd av en långvarig yttre belastning, som har lett till att primärproduktionen och sedimentationen har ökat i vattendragen. Nedbrytningen av organiska ämnen förbrukar bottenvattnets syretillgångar, vilket kan leda till att fosfor i bottensedimentet frigörs i vattnet och att det naturliga avlägsnandet av kväve försämras. Näringsämnen som återställs till vattenpelaren påskyndar eutrofieringen av vattendraget ytterligare.

Eutrofieringen i såväl inlandsvattnen som Finska viken har förstärkts på grund av inverkan från den inre fosforbelastningen. I Östersjöns huvudbassäng och i Finska viken har det förekommit perioder när utlösningen av fosfor från sedimentet på årsnivå har varit större än bindningen till sedimentet. Under längre perioder har bindningen emellertid på årsnivå varit större än frigörelsen. Fosforhalten har inte sjunkit i olika delbassänger på lång sikt, vilket halveringen av den yttre belastningen från 1980-talet till 2000-talet skulle ha förutsatt. Det här vittnar om den interna belastningens stora betydelse.

Det är viktigt att minska den yttre belastningen i de sjöar och kustvatten som påverkas av den interna belastningen. Vattendragets återhämtning är dock ofta betydligt långsammare än den eutrofieringsutveckling som åstadkommits genom överbelastning. Därför måste vi ofta ta till restaurerande åtgärder som förbättrar symtomen, men inte avlägsnar själva grundproblemet.

Bild 16. Totalfosforbelastningen i Nyland.

Bild 17. Totalkvävebelastningen i Nyland.