11.2.1 Ytvattnens ekologiska status

Åar

Lappo ås huvudfåra från Lappo till havet hör till de stora åarna och älvarna i torvmarker och huvudfåran ovanför ån ända till de stora åarna och älvarna på moar i Alavo (tabell 11.2.1a). Övriga åar i Lappo ås vattendrag hör till de medelstora åarna och älvarna på torv- eller momarker. Det finns relativt många åar i momarker, särskilt i Lappo ås källflöden. De minsta åarna hör till de små åarna i torvmarker. Av de stora biflödena hör Nurmo å till de medelstora åarna och älvarna i torvmarker och Kauhavanjoki till de medelstora åarna och älvarna i momarker. Endast en del av bäckarna i det lilla vattendragsområdet på 10–100 km² är med i granskningen.

Lappo ås huvudfåra, Nurmo å, Kauhavanjoki samt många av de mindre åarna i området rinner genom jordbruksdominerade områden, vilket gör att belastningen från jordbruket är särskilt stor. I vattendragsområdenas källområden betonas konsekvenserna av torvproduktionen och skogsbruket. De utdikade myrarnas andel av vattendragsområdena är stor. Det största problemet i nedre loppet och biflödena, såsom Kauhavanjoki, är dock surheten. Huvudparten av åkrarna i det nedre loppet ligger på effektivt torrlagda sura sulfatjordar. Åvattnet har till största delen en brunaktig färg. Vattnet har mörkare färg än Kauhavanjokis vatten. Vattnet i några små källflöden är relativt klart. Vattendragen i Lappo å är också recipientvatten från flera kommunala vattenreningsverk. Det finns också pälsfarmer i området. En ganska stor del av åarna i området har uppdämts, rensats, vallats in och rätats ut bland annat för behoven inom markdränering, översvämningsskydd och krafthushållning, vilket har försämrat deras ekologiska status. I Lappo å, Nurmo å, Kauhavanjoki och Kätkänjoki finns det kraftverk. Lappo ås nedre lopp och Nurmo å har utsetts till kraftigt modifierade.

Relativt värdefull och välbevarad strömmande vattennatur finns främst i Lappo ås källflöden. Även en del relativt belastade åar har fåror som är relativt nära naturtillstånd, vilket tydligt förbättrar deras ekologiska status, till och med när belastningen är relativt kraftig. I medelstora och framför allt små floder är fårornas och strandzonens tillstånd också ofta en viktigare faktor för den ekologiska statusen än näringsbelastningen.

Tabell 11.2.1a Uppgifter om vattenkvaliteten och de biologiska kvalitetsfaktorerna i åarna och älvarna inom Lappo ås avrinningsområde för åren 2012–2017 (HERTTA 2020). Typer av åar och älvar samt förkortningar: L = liten, M = medelstor, S = stor, m = åar/älvar på momark, t = åar/älvar på torvmark. Det log-modifierade medelvärdet för pH årsminimum. − = har inte kunnat bedömas. Klass: H = hög, G = god, M = måttlig, O = otillfredsställande, D = dålig. * = kraftigt modifierad. Keino = konstgjord, hymo = hydromorfologi.

Lappo ås huvudfåra: Den ekologiska statusen för Lappo ås huvudfåra och de biflöden som mynnar ut i ån påverkas av såväl vattenbyggande och diffus belastning som belastning från sura sulfatjordar. Lappo å rinner genom ett stort översvämningsområde i den övre delen av huvudfåran och bildar ett långt lugnvattenliknande parti med mycket liten fallhöjd. Naturtillståndet i både huvudfårans delar och biflödena har ändrats genom rensning, invallning och uträtning, vilket har försämrat deras ekologiska status ytterligare (tabell 11.2.1a). I Nykarleby nära åmynningen är ett kraftverk som bedriver korttidsreglering ett betydande vandringshinder. Sik och öring har observerats stiga ända till dammen. Även i Pouttu i Lappo finns en damm, vars nedre del har vallats in på en cirka 17 km lång sträcka. De enda fria forsarna finns i Jeppo i Nykarleby.

Fiskbeståndet, bottenfaunan och påväxtalgerna i den nedersta delen av Lappo ås huvudfåra (nedanför Alahärmä) har till sitt artbestånd minskat och visar på effekter av eutrofiering, strukturella förändringar och/eller toxiska effekter av surhet. Till exempel förkommer inte längre den för surhet känsliga stensimpan i Lappo ås nedre lopp. Diffus belastning och delvis även punktbelastning eutrofierar ån och vattenkvaliteten kännetecknas även av höga näringshalter och, i synnerhet under översvämningar, av grumligt vatten och mycket höga halter av fasta partiklar. Den nedre delen av huvudfåran innehåller betydande mängder effektivt grundtorrlagda sulfatjordar, och belastningen från dessa försurar vattnet under översvämningsperioder. Under den tredje planeringsperioden var surhetsförhållandena lindrigare än tidigare. Det finns dock fortfarande en risk för försurning.

Haapojanluoma utsätts för kraftig belastning och har också rensats. Vattenkvaliteten i ån är mycket dålig och visar på en dålig status. Det finns ingen aktuell information om Ekoluoma, det vill säga Polijoki, och den har i huvudsak klassificerats utifrån en tryck- och modellgranskning.

Belastningen av näringsämnen, fasta partiklar och surhet i Lappo å påverkar också åmynningen och havsområdet utanför. Området utanför ån har man också klassificerat som av otillfredsställande ekologisk status (Hertta 2020).

Bedömning: Lappo ås nedersta del och Ekoluoma har otillfredsställande och Haapojanluoma dålig ekologisk status (bild 11.2.1). 

Lappo ås mellersta och övre lopp: Statusen i Lappo ås mellersta och övre lopp och de biflöden som mynnar ut i ån försämras av den diffusa belastningen från jord- och skogsbruket, avloppsvatten från bostadsområdena och torvproduktionen. Näringshalterna i Lappo å och biflödena är förhöjda och visar huvudsakligen på en måttlig-otillfredsställande vattenkvalitet. Vattnet i Lappo å är dock relativt klart särskilt under perioder av lågvattenföring och halterna av suspenderat material är relativt låga bland annat på grund av att halterna i Kuortaneenjärvi sjunker. Mellan Kuortaneenjärvi och Lappo finns två kraftverk med dammar, annars finns det ganska många forsar i ån. Bottenfaunan och kiselalgerna i Lappo ås mellersta del visar på en måttlig status och fiskbeståndet på en utmärkt status. I åavsnittet lever och förökar sig öring och där förekommer också harr. Kaarankajoki och Lakajoki är till fårorna åar som till stor del är i naturtillstånd, men som belastas av jord- och skogsbruk samt torvproduktion. Tapaskanluomaa (Uitonluoma) har rensats i något högre grad. Vattenkvaliteten är densamma som i de övriga små åarna. Fiskbeståndet i alla åar visar på en god status och öringar förekommer både i Lakajoki och i Tapaskanluoma. Den goda statusen i Lakajoki är hotad.

Bedömning: Lakajoki har god status, Lappo ås mellersta och övre lopp samt Kaarankajoki och Tapaskanluoma har måttlig ekologisk status (bild 11.2.1).

Lappo ås källflöden: I Lappo ås källflöden finns ett par vattendrag av klassen bäckar samt den relativt lilla ån Pahajoki. Åarna har sin början i sjöarna ovanför, rinner genom ganska varierande terräng och fårorna är i ett relativt naturligt tillstånd. Åarna belastas i varierande grad av jord- och skogsbruk. Kvalitetsfaktorerna i den ekologiska klassificeringen och vattenkvaliteten visar på en god-utmärkt status i Pahajoki. Sapsalampi ovanför jämnar ut variationerna i vattenkvaliteten i ån. Ett större problem än vattenkvaliteten är dock den begränsade mängden vatten under torra perioder. Edesjärven puro och Kuivasjoki börjar med grunda skyddade NATURA-sjöar (Södra Edesjärvi och Kuivasjärvi). Vattnet i Kuivasjoki är dock tämligen näringsrikt och färgvärdena är höga. Statusen i Kuivasjoki har försämrats. Även Edesjärvi puro utsätts för en viss belastning.

Bedömning: Pahajoki har god, Edesjärvi puro måttlig och Kuivasjoki otillfredsställande ekologisk status (bild 11.2.1).

Kätkänjoki och Töysänjoki: Kätkänjoki och Töysänjoki förenas med Lappo å i närheten av Alavo centrum. Åarna och deras biflöden belastas i olika grad av jord- och skogsbruket, avloppsvatten från bostadsområden och torvproduktion. Området är dock mer skogsrikt och det finns också mindre åkrar och dikad myr än i Södra Österbotten i allmänhet. Åarna har i viss mån rensats, men det finns också avsnitt i naturtillstånd eller nästan naturtillstånd. Mest förändringar förekommer i Kätkänjoki, där det finns ett kraftverk och ett vandringshinder. Fiskbeståndet och bottendjuren är i gott eller till och med utmärkt skick i alla åar. Bäcköring förekommer i Kätkänjoki, Salonjoki och Hakojoki. Öring förekommer också i liten utsträckning i Töysänjoki. Näringshalterna är i synnerhet i Salonjoki men också i Töysänjoki relativt låga, i Kätkänjoki något högre. Näringsämnena beskriver i huvudsak en otillfredsställande-god status. Förekomsten av fåror som liknar fåror i naturtillstånd med strandzoner förbättrar den ekologiska statusen i alla dessa åar och ökar samtidigt motståndskraften mot belastning. Den goda statusen i Kätkänjoki, Salonjoki och Hakojoki har bedömts vara hotad.

Bedömning: Kätkänjoki, Salonjoki och Hakojoki har god och Töysänjoki måttlig ekologisk status (bild 11.2.1).

Nurmo å: Nurmo å är Lappo ås största biflöde och förenar sig med Lappo å i Lappo centrum. Nurmo ås vattendragsområde har en sjöprocent på 6,2 (Ekholm 1993).  Allasjoki (Ahvenjoki), Haapaluoma (Lehmijoki) och Kuorasluoma som mynnar ut i Nurmo å belastas av jord- och skogsbruket i avrinningsområdet, de dikade myrarna och torvproduktionsområdena. I området kring Kuorasluoma och Allasjoki finns det ganska många sjöar och i Kuorasluoma avrinningsområde även myrar i naturtillstånd. Sjöarna är till stor del reglerade. Vattnet i Haapaluoma, som belastas mest, är tämligen näringsrikt. I Allasjoki är halterna lägre. Allasjoki, Kuorasluoma och Haapaluoma har delvis rensats och även regleringen av sjöarna och förändringarna i strömningsriktningarna påverkar den ekologiska statusen. På vissa ställen finns det också partier som är i relativt hög grad i naturtillstånd. Åarnas ekologiska status kan variera mycket inom en förekomst och klassificeringarna beskriver endast den genomsnittliga statusen.

Bedömning: Haapaluoma har otillfredsställande och Allasjoki och Kuorasluoma måttlig ekologisk status (bild 11.2.1).

Kauhavanjoki: Kauhavanjoki och dess biflöden är det mest belastade området i Lappo ås vattendrag, vilket syns i form av höga näringshalter. Jordbruket är intensivt i området. Utöver den diffusa belastningen från jordbruket belastas ån av avloppsvatten från bosättning, torvproduktion och skogsbruk. Stora områden i avrinningsområdets övre delar har dikats. Åarna har också delvis rensats och deras strandzon har ändrats. Kauhavanjoki har också vallats in och det finns vandringshinder. I Kauhavanjokiområdet finns också effektivt dränerade alunjordar, vars sura vatten belastar vattendragen och Lappo ås huvudfåra. Vattenkvaliteten är endast otillfredsställande eller till och med dålig. Vattendragen är mörkare till färgen än i Lappo ås vattendragsområde. I Kauhavanjoki förekommer det försurningsskador nästan varje år. När det gäller biologiska kvalitetsfaktorer visar Kauhavanjokis nedre lopp på måttlig, Hirvijoki på god-måttlig och Kauhavanjokis övre lopp till och med på en god-utmärkt ekologisk status. Källflödenas strömförhållanden och habitat har bevarats bättre, vilket kompenserar för effekterna av eutrofieringen och surheten.

Bedömning: Kauhavanjokis nedre lopp och Hirvijoki har otillfredsställande och Kauhavanjokis övre lopp måttlig ekologisk status (bild 11.2.1).

Endast i två åvattenförekomster i Lappo ås vattendragsområde i planeringsområdet skedde en förändring av den ekologiska statusen:

• Kauhavanjokis övre lopp: otillfredsställande → måttlig

• Kuivasjoki: måttlig → otillfredsställande

I övrigt förblev förändringarna små eller slumpmässiga vid åarna, kvävehalterna sjönk dock tydligt i fler vattenförekomster än de steg. Humushalten i åarna sjönk eller förblev oförändrad, vilket kan anses positivt mot bakgrund av den allmänna utvecklingen med brunare vatten. I Lappo ås nedre lopp var surhetsskadorna under perioden lindrigare än under föregående period, vilket bland annat syntes i fiskbeståndet. I sin helhet höll sig förändringarna inom klassgränserna i huvudfåran, eftersom eutrofieringens effekter ökade, vilket syntes i kiselalgsindex.

Sjöar

I Lappo ås avrinningsområde finns det många olika typer av sjöar. Sjöarna är koncentrerade till avrinningsområdets källflöden, i de nedre loppen finns det mycket få sjöar. Huvudparten av sjöarna är grunda humusrika sjöar. Andra sjöar i området är humusrika sjöar, små humussjöar och grunda humussjöar. I Lappo ås vattendragsområde finns det två konstruerade konstgjorda sjöar: Hirvijärvi och Varpula konstgjorda sjö I Nurmo å finns dessutom bassängen Hippi, som behandlas som en del av Nurmo å. Sjöarna i vattendragsområdets källflöden regleras för behoven av översvämningsskydd. Syftet med regleringen är att förhindra att lågvattnet ökar i Lappo å och Nurmo å på grund av invallningen av östra delen av Alajoki i Lappo och rensningen av Nurmo å (Syvänen och Leiviskä 2007).

Sjöarna i jordbruksdominerade områden och sjöarna med stora vattendragsområden är tämligen kraftigt belastade, vilket syns på vattenkvaliteten och den ekologiska statusen. I avrinningsområdenas källflöden framhävs belastningen från skogsbruket och torvproduktionen, som särskilt de låga sjöarna är känsliga för. En del av källsjöarna är relativt lite belastade och har därmed en relativt god status.

Kuortaneenjärvi: Kuortaneenjärvi är den största och mest betydande sjön i Lappo ås vattendragsområde. Sjön hör till de (djupa) humusrika sjöarna. Sjöns avrinningsområde är stort (1 266 km²) i förhållande till sjöns storlek och därför är vattnets uppehållstid relativt kort, cirka två månader. Sjön har också drag av en genomströmningssjö, vilket återspeglas i exempelvis skiktningen, syresituationen på botten och bottenfaunan i sänkorna. Sjön regleras och sjön jämnar ut vattenföringen och vattenkvaliteten i Lappo å nedanför. Kuortaneenjärvis största belastare är jordbruket, eftersom det finns rikligt med jordbruk vid sjöns stränder och i avrinningsområdet. Andra belastare är bland annat skogsbruk, torvproduktion samt avloppsvatten från glesbygd och tätorter. Till följd av belastningen har sjön eutrofierats och kvalitetsfaktorerna för den ekologiska statusen visar på en i huvudsak måttlig, men också god status (tabellerna 11.2.1b och 11.2.1c). Fiskbeståndet i sjön har förändrats i viss mån, men är dock mycket mångsidigt och omfattar bland annat siklöja och gös. I Kuortaneenjärvi förekommer nästan årligen blågrönalgblomningar med varierande varaktighet och styrka. Påväxtalgerna och de övriga organismerna i strandzonen visar på lindrig eutrofiering. På grund av sjöns karaktär av genomströmningssjö uppstår det lätt skiktning, vilket gör att syretillståndet i sänkorna inte blir så dåligt som man skulle kunna förvänta sig. 

Bedömning: den ekologiska statusen är måttlig (bild 11.2.1).

Kuorasjärvi: Kuorasjärvi är Lappo ås näst största naturliga sjö och hör till de grunda humusrika sjöarna. I sjöns avrinningsområde finns det ganska många sjöar, jordbruk i viss mån och rikligt med myrar. Myrarna är delvis dikade, men också myrar i naturtillstånd, liksom torvproduktionsområden. Sjön belastas också av bland annat gles- och strandbebyggelse, och dessutom regleras sjön. Även om belastningen har förändrat sjöns status är den fortfarande i relativt gott skick. Vattnet är relativt näringsfattigt och även i ljuset av uppgifterna om klorofyll och fiskbestånd är sjön i relativt gott skick. Näringshalterna i Kuorasjärvi har minskat sedan den senaste perioden. Blomningar av blågrönalger och smyckesalger förekommer dock tidvis. Sjön är ganska stor och djup i förhållande till sjötypen (MRh), men även om skulle använda alternativa sjötyper förblir klassificeringen densamma. Liksom många andra sjöar utsätts Kuorasjärvi dock för ett hot som beror på bland annat diffus belastning och humusbelastning.

Bedömning: den ekologiska statusen är god (bild 11.2.1). 

Nurmo ås källsjöar: Nurmo ås källsjöar hör till de grunda humusrika sjöarna, med undantag av Iso Soukkajärvi, som är en grund humussjö. Hela avrinningsområdet är territorium rikt på myrar. Den översta avrinningsområdet Iso Vehkajärvi är litet och till relativt stor del i naturtillstånd. I övrigt är myrarna i avrinningsområdet huvudsakligen dikade, dessutom finns det gott om torvproduktionsområden. Även mycket stora sådana. Betydelsen av dessa belastningsformer och skogsbruket betonas också i det i övrigt relativt glesbefolkade området. Dikningar och torvutvinning i avrinningsområdena har på lång sikt orsakat humus- och partikelbelastning som har förändrat förhållandena i de grunda sjöarna, sänkt sjöar och exponerat sjöar för exempelvis syrebrist, vilket har lett till att den ekologiska statusen har försämrats. Det finns också jordbruksdominerade områden som orsakar näringsbelastning i sjöarna. Mest jordbruk finns i Iso Allasjärvis avrinningsområde.

Nästan alla sjöar i området har en gång i tiden sänkts, vilket har exponerat dem för eutrofiering och igenväxning. En del av sjöarna regleras för behoven av översvämningsskydd och även strömningsriktningarna har ändrats (Sivil 2006). Regleringen sänker sjöarnas vattenstånd vintertid och utsätter sjöarna för syrebrist. I grunda humussjöar kan syret även naturligt bli relativt begränsat på vintern, men reglering förvärrar situationen ytterligare. Iso Vehkajärvi skiljer sig från de övriga sjöarna, eftersom vattnet i den lite belastade sjön är näringsfattigt och kvalitetsfaktorerna för den ekologiska statusen, med undantag av bottenfauna, visar på en god eller utmärkt status. Sjön är dock mycket grund och humusrik och lider regelbundet av syrebrist. I Iso Soukkajärvi, som ligger i källflödena i avrinningsområdet, förekommer notblomster som ger uttryck för karga förhållanden och även gamla uppgifter om vattenkvaliteten visar på relativt näringsfattiga förhållanden. Halterna av näringsämnen och klorofyll i Iso Allasjärvi, Jääskänjärvi och Kuotesjärvi har stigit och visar i huvudsak på en måttlig-god status. Näringshalterna är högst i den kraftigt eutrofierade Saarijärvi. Fiskbeståndet i sjön visar dock på en utmärkt status, vilket eventuellt är en följd av vårdfisket. Det finns ingen aktuell information om de övriga sjöarna. När det gäller fiskbeståndet i flera sjöar har man tidigare observerat att de domineras av mört på grund av eutrofieringen och man har observerat att mörttätheten korrelerar med klorofyllhalterna (Sivil 2006). Sjöarna är så humushaltiga att den mörka färgen på vattnet å andra sidan troligen dämpar effekterna av eutrofieringen. Igenväxning kan också vara ett större hot än den faktiska eutrofieringen. Kuotesjärvis och Saarijärvis status har förändrats av material- och metodrelaterade skäl. Mulkkujärvi är en sjö i NATURA- och naturskyddsområdet som har klassificerats utifrån gamla uppgifter och belastningsgranskning. Den goda statusen för Kuotesjärvi har bedömts vara hotad.

Bedömning: Iso Vehkajärvi har utmärkt, Iso Soukkajärvi och Kuotesjärvi god, Iso Allasjärvi, Jääskänjärvi, Saarijärvi och Mulkkujärvi måttlig ekologisk status (bild 11.2.1).

Lappo ås källsjöar: Sapsalampi i Lappo ås källområden hör till de små humussjöarna, de övriga sjöarna i området hör till de grunda humusrika sjöarna. Med undantag av Alavudenjärvi är alla sjöars avrinningsområden mycket små. Sapsalampi är en djup (28 m) och labyrintartad liten sjö. Sjön belastas i viss mån av jordbruket och glesbygden runtomkring. I Alavudenjärvi förekommer i viss mån näringsbelastning från det mycket jordbruksdominerade avrinningsområdet ovanför sjön. Det bedöms inte att statusen för någon av sjöarna har förändrats. Kuivasjärvi och Eteläinen Edesjärvi är grunda sjöar som håller på att växa igen. Sjöarna hör på grund av fågelbeståndets värden till NATURA-nätverket. Kuivasjärvi belastas av jord- och skogsbruket samt torvproduktionen. Den grunda sjöns tolerans har överskridits och näringshalterna är mycket höga och har fortsatt att öka. Även Vetämäjärvi lider av igenväxning och det finns återkommande blomningar av blågrönalger i sjön. Näringshalterna och de biologiska kvalitetsfaktorerna i Vetämäjärvi visar dock i huvudsak på en god status och sjöns klassificering har ändrats utifrån mer omfattande material.

Bedömning: Den ekologiska statusen för Alavudenjärvi och Vetämäjärvi är god, Sapsalampi har en måttlig och Kuivasjärvi en otillfredsställande ekologisk status. Södra Edesjärvi klassificerades inte (bild 11.2.1). 

Kätkänjokis och Töysänjokis källsjöar: Sjöarna i Kätkänjoki och Töysänjoki vattendragsområden hör till de grunda humusrika sjöarna med undantag av Iso Liesjärvi, som är en liten humussjö. I Ponnenjärvis och Ranta-Töysän järvis avrinningsområdens nedre delar finns det relativt mycket jordbruk. Sjöarna belastas också av belastningen från skogsbruket och torvproduktionen samt avloppsvatten från glesbygden. Halterna av näringsämnen och klorofyll i Ranta-Töysän järvi har ökat betydligt. I Ponnenjärvi har konsekvenserna varit mindre omfattande och näringshalterna är lägre. Med utgångspunkt i fiskbeståndet och växtplanktonen har statusen i Ponnenjärvi förbättrats och uppnår en god status. Kätkänjokis källsjö, Kätkänjärvi, är också tydligt eutrofierad, vilket framgår av höga halter av näringsämnen och klorofyll.  Den grunda sjöns avrinningsområde består huvudsakligen av dikad myr, det förekommer mest jordbruk vid Vääräpuros källflöden som mynnar ut i sjön från söder. Till Vääräpuro räknas också vatten från Lehtimäki vattenreningsverk och därför har näringshalterna i bäcken varit mycket höga.  Avloppsvattenbelastningen tillsammans med belastningen från markanvändningen i avrinningsområdet har eutrofierat sjön, förändrat dess ekologi och exponerat sjön för syrebrist.

Akkojärvi och Iso Liesjärvi är de sjöar som är i bäst skick i området. Iso Liesjärvi avrinningsområde är mycket litet och belastningen är därför liten. Akkojärvi avrinningsområde är något större och omfattar moskogar, åkrar och relativt många små sjöar. Iso Liesjärvis ekologiska kvalitetsfaktorer återspeglar en god-utmärkt status. Vattnet är också tämligen klart och näringsfattigt. Det finns endast lite aktuell information om Akkojärvi, men enligt äldre resultat är vattnet av samma kvalitet som i Iso Liesjärvi.

Bedömning: Den ekologiska statusen för Iso Liesjärvi, Akkojärvi och Ponnenjärvi är god, för Ranta-Töysän järvi och Kätkänjärvi måttlig (bild 11.2.1).

Andra sjöar: Kauhajärvi är den enda betydande sjön i Kauhavanjokis vattendrag. I Kauhajärvi avrinningsområde, som hör till de humusrika sjöarna, finns det rikligt med jordbruk och bland annat torvproduktion. Näringsbelastningen, belastningen av fasta partiklar och humusbelastningen har under årens lopp eutrofierat sjön. För vattenkvaliteten och bottenfaunans del visar klassificeringen på en måttlig och för växtplanktonets del god status. Som en djup sjö (max. 15 m) har Kauhajärvi klarat belastningen måttligt, även om det har skett förändringar. Som helhet är sjöns klassificering god, men statusen är klart hotad. Menkijärvi som mynnar ut i Lakajoki och Kaarankajärvi som mynnar ut i Kaarankajoki är grunda humusrika sjöar. Båda sjöarnas avrinningsområde är relativt litet. Sjöarna belastas av jord- och skogsbruk samt glesbebyggelse. Dikningarna i avrinningsområdena har på lång sikt orsakat humus- och partikelbelastning, vilket har förändrat förhållandena i sjöarna och försämrat den ekologiska statusen. Det finns inga uppgifter om någon av sjöarna under denna period, men man har inga uppgifter om att belastningarna och därigenom sjöarnas status har förändrats. Sjöarna är mycket mörka och den mörka färgen förebygger också sannolikt eutrofiering orsakad av belastning. Tiisijärvis strömriktning har ändrats: tidigare flödade sjön ner i Lappo å, men idag strömmar vattnet ut i Hirvijärvi. Restaureringar har gjorts i sjön och dess avrinningsområde och dikesvatten har bland annat letts någon annanstans. Tiisijärvis status har förbättrats och nästan alla kvalitetsfaktorer visar på en utmärkt status.

Bedömning: Tiisijärvi har utmärkt, Pahkajoki, Kauhajärvi och Menkijärvi god och Kaarankajärvi måttlig ekologisk status (figur 11.2.1).

Tabell 11.2.1b Klassificering av sjöarnas status i Lappo ås avrinningsområde år 2019.  Sjötyper samt förkortningar: L = Liten, h = humussjö, Hr = Humusrik sjö, G = Grund.  keino = konstgjord, syv = djup, lit = strandzon. Klass: H = hög, G = god, M = måttlig, O = otillfredsställande, D = dålig. * = kraftigt modifierad/konstgjord sjö. Keino = konstgjord, hymo = hydromorfologi.

Tabell 11.2.1c Vattenkvalitetsuppgifterna under sommaren (1.6–30.9.) i sjöarna inom Lappo ås avrinningsområde för åren 2012–2017. Sjötyper samt förkortningar: L = Liten, h = humussjö, Hr = Humusrik sjö, G = Grund. (HERTTA-registret 2020). Klass: H = hög, G = god, M = måttlig, O = otillfredsställande, D = dålig.

För sjöarnas del skedde flera förändringar mellan den andra och tredje planeringsperioden:

• Ponnenjärvi: måttlig → god

• Tiisijärvi: god → utmärkt

• Kuivasjärvi: måttlig → otillfredsställande

• Vetämäjärvis, Kuotesjärvis och Saarijärvis ekologiska status förändrades dock av material- och metodrelaterade orsaker och är nu mer tillförlitlig än tidigare.

Även näringshalterna i Kuorasjärvi sjönk tydligt och bland annat siktdjupet ökade, men det påverkade inte statusen. I övrigt var förändringarna i halterna av näringsämnen eller klorofyll i sjöarna ganska små, och det fanns ingen tydlig trend. I en del av sjöarna förbättrades siktdjupet och i en del sjöar försämrades siktdjupet. Förändringarna i siktdjupet i mindre sjöar eller sjöar med kort omsättningstid återspeglar variationen mellan nederbördsmängderna och därmed avrinningen och belastningen och å andra sidan algblomningarna och dylikt, och ingen enhetlig riktning har kunnat observeras.

Bild 11.2.1 Den ekologiska statusen i vattenförekomsterna inom planeringsområdet för Lappo å.