15.2.1 Ytvattnens ekologiska status

Åar och älvar

Åarna och älvarna i kustområdet hör huvudsakligen till medelstora åar och älvar i torv- eller momarker. De minsta åarna hör till de små älvarna och åarna i torvmarker. Åarna och älvarna i området rinner genom jordbruksdominerade områden och därför blir påverkan av belastningen från jordbruket stor. Problemet med flera åar och älvar är också surheten. Huvudparten av åkrarna i avrinningsområdet ligger på effektivt torrlagda sura sulfatjordar. Surhetsbelastningen från alunjordarna försämrar tydligt åarnas och älvarnas ekologisk-kemiska status i översvämningstider. Vörå, Toby-Laihela å och Petalax å är också recipientvatten från det kommunala vattenreningsverket. Det finns också pälsfarmer i området. En del av åarna och älvarna i området har rensats och rätats ut för markdräneringens och översvämningsskyddets behov, vilket har försämrat deras ekologiska status.

Den ekologiska statusen för de små åarna i kustområdet påverkas av såväl vattenbyggande och diffus belastning som belastning från sura sulfatjordar. Fallhöjden är i allmänhet mycket liten och åarnas naturtillstånd har ändrats genom rensning och uträtning, vilket har försämrat deras ekologiska status ytterligare. Fiskbeståndet, bottenfaunan och påväxtalgerna har till sitt artbestånd minskat och visar på effekter av eutrofiering, strukturella förändringar och/eller toxiska effekter av surhet. Diffus belastning och delvis även punktbelastning eutrofierar åarna och vattenkvaliteten kännetecknas även av höga näringshalter och, i synnerhet under översvämningar, av grumligt vatten och mycket höga halter av fasta partiklar. Åarnas avrinningsområde innehåller ofta betydande mängder effektivt grundtorrlagda sulfatjordar, och belastningen från dessa försurar vattnet under översvämningsperioder. Under den tredje planeringsperioden var surhetsförhållandena lindrigare än tidigare. Det finns dock fortfarande en risk för försurning.

Tabell 15.2.1a Uppgifter om vattenkvaliteten och de biologiska kvalitetsfaktorerna i åarna och älvarna inom kustområdet för åren 2012–2017 (HERTTA 2020). Typer av åar och älvar samt förkortningar: L = liten, M = medelstor, S = stor, m = åar/älvar på momark, t = åar/älvar på torvmark. Det log-modifierade medelvärdet för pH årsminimum. − = har inte kunnat bedömas. Klass: H = hög, G = god, M = måttlig, O = otillfredsställande, D = dålig, hymo = hydromorfologi.

Sjöar

Det finns mycket få sjöar i kustområdet. Huvudparten av sjöarna är grunda humusrika sjöar, medan Karperöfjärden hör till de grunda humussjöarna (tabell 15.2.1b).

Sjöarna i jordbruksdominerade områden och sjöarna är tämligen kraftigt belastade, vilket syns på vattenkvaliteten och den ekologiska statusen. (tabellerna 15.2.1b och c).

Tabell 15.2.1b Klassificering av sjöarnas status i kustområdet år 2019.  Sjötyper samt förkortningar: h = humussjöar, Hr = Humusrika, G = Grunda. Klass: H = hög, G = god, M = måttlig, O = otillfredsställande, D = dålig, hymo = hydromorfologi.

Tabell 15.2.1c Vattenkvalitetsuppgifterna under sommaren (1.6–30.9.) i sjöarna inom kustområdet för åren 2012–2017. Sjötyper samt förkortningar: h = humussjöar, Hr = Humusrika, G = Grunda. (HERTTA-registret 2020).

För huvudparten av sjöarna i planeringsområdet har man inte haft tillgång till heltäckande material för klassificering enligt ekologisk status. I området finns det två uppdämda havsvikar vars status presenteras i det andra avsnittet. Larsmo-Öjasjön behandlas separat i texterna om planeringsområdet Larsmo-Öjasjön och Västerfjärden-Närpes å, kapitel 10 och 13.

Röukas och Keskis träsk: Röukas och Keskis träsk ligger i Kimo ås övre lopp. Båda är reglerade och påverkas av den sura avrinningen i torrläggningsområdena. När det gäller sjön finns det dokumenterad fiskdöd från början av 1970-talet på grund av syrebrist och/eller lågt pH-värde. (Wistbacka & Snickars 2000). Fiskarnas vandring till sjön är begränsad. Äldre uppgifter om vattenkvaliteten i sjöarna (1989–1995) visar att sjöarna ständigt lider av måttlig försurning (min. pH för perioden är 4,7). En enskild observation som kan nämnas är att den totala fosformängden i Röukas år 1989 uppmättes till 40 ug/l och totalkvävet till 1 600 ug/l. Motsvarande värden för Keskis träsk var 44 ug/l totalfosfor och 1 600 ug/l totalkväve. Röukas träsk har klassificerats som av otillfredsställande status och Keskis träsk som god (bild 15.2.1).

Storsjöträsket: Storsjöträsket mynnar ut i Kasaböle å och strömmar vidare till norra Bottenhavet. Vattenståndet har sjunkit i samband med skogsdikning på 1960- och 1970-talen (Wistbacka & Snickars 2000) och sjön belastas huvudsakligen av jordbruk och glesbebyggelse. Det finns inga uppgifter om vattenkvaliteten i sjön.

Hinjärv: Hinjärv ligger i ett eget avrinningsområde och vattnet rinner via Harrström (Tölån) till norra Bottenhavet. Sjön har reglerats sedan 1983 och fiskvandringen är numera endast möjlig under översvämningarna på hösten (Wistbacka & Snickars 2000). Sjön är kraftigt eutrofierad, totalkväve- och totalfosforvärdena senhösten 1996 var 110 ug/l och 2 100 ug/l. Dessutom lider denna grunda sjö av syrebrist på vintern och av massförekomst av blågrönalger på sommaren. Hinjärv har i en expertbedömning klassificerats som av måttlig status (bild 15.2.1).

Karperöfjärden: Karperöfjärden ligger i ett eget avrinningsområde och vattnet rinner till Kvarken via Karperöströmmen. Sjön var oreglerad fram till slutet av 1970-talet när den första dammen byggdes i den norra änden av fjärden. Dammen förnyades 1994 och reparerades 2012. Dammen möjliggör numera fiskvandring vid högre vattenföring (Wistbacka & Snickars 2000). Sjön led vid vissa tidpunkter i början av 2000-talet av låg syrehalt och lågt pH som ledde till fiskdöd. pH-värdet har nu jämnats ut delvis tack vare den höga primärproduktionen, som är en följd av den näringsbelastning från avrinningsområdet som orsakas av människor. Sjön har restaurerats i enlighet med restaureringsplanen och den externa belastningen har kunnat minskas. Slåtter utförs årligen i sjön och 2020–2021 i form av ett intensifierat projekt. Karperöfjärden har klassificerats av som god status (bild 15.2.1). Enligt klorofyllklassificeringen är statusen utmärkt och det kan delvis förklaras med att den rikliga vattenvegetationen förbrukar största delen av de fria näringsämnena i vattenmassan. Massförekomsten av blågrönalger är ett fenomen som återkommer varje år, men situationen har stabiliserats under de senaste åren och det har inte varit några större massförekomster på några år. Med utgångspunkt i fiskbeståndet klassificeras sjöns status som god.

Kustvatten

Åmynningar, havsvikar och inre kustvattenområden

Kustvattnens ekologiska status presenteras på bild 15.2.1 och i tabellerna 15.2.1d–g. Stora sötvattensavrinningar ger vatten som innehåller höga halter av näringsämnen och fasta partiklar och som försämrar de inre kustvattenförekomsternas ekologiska status. Vattenförekomsterna Lohtajanselkä, Kelviå-Karleby, utanför Hästbådafjärden, området utanför Kyro älv, Stenskärsfjärden, Kristinestad öst är åmynningar som en stor eller flera små åar mynnar ut i. Den måttliga statusen för Lochteå och Kelviå-Karleby (bild 15.2.1) beror sannolikt på en god vattenomsättning i de yttre havsområdena och på att den största ån som mynnar ut i mynningen har en bättre status än de övriga åarna i området. Andra förekomster belastas rejält av avrinningen från åarna och dessutom är vattenomsättningen tillsammans med de yttre havsområdena sämre. Uppnåendet av en god status i dessa förekomster kräver att näringsbelastningen och den sura belastningen som följer med älvarna minskas avsevärt, men dessutom ska man bedöma om man vid fastställandet av en god status tar hänsyn till de naturliga förutsättningarna för dessa förekomster. Dessa förekomster skulle vara mer eutrofierade och utsatta för påverkan av sötvatten än motsvarande kustförekomster som inte rinner ut i åar och älvar utan påverkan av mänsklig verksamhet. Den sura avrinningen som tidvis kommer till området beror dock på dräneringen av sulfatjordar.

Avrinningen från land påverkar även havsvikar vid kusten och inre vatten kraftigt, även om de inte är åmynningar. Vattenförbindelsen till de yttre förekomsterna ligger ofta bakom smala sund och till och med trösklar som förhindrar vattenutbytet. Högskärsfjärdens och Bastufjärdens vattenförekomster har endast en liten vattenyta och dåligt vattenutbyte och de kan betecknas som flador. I och med landhöjningen bryts förbindelsen mellan dessa förekomster och havet. Den naturliga successionen påverkar också förekomsternas ekologiska status, å andra sidan lämpar sig bedömningskriterierna för statusklassificeringen för större vattenområden inte för bedömning av dessa förekomster, utan fladornas naturliga utveckling leder till en försämrad status. Om successionen i dessa områden tillåts fortlöpa normalt till en miljö med flador, kan man vid bedömningen av områdena inte längre tillämpa klassificeringskriterierna för typen inre skärgård. Den tredje förekomsten med liten areal, Sommarösund, muddrades under perioden 2006–2009 och återhämtningen från muddringens påverkan pågår fortfarande. Därför har förekomstens status bedömts utifrån föregående granskningsperiod. Kilviken, som ligger i de inre kustvattnen i Bottenhavet, är också en delvis muddrad havsvik och håller på att återhämta sig till följd av muddringsarbetet.

Förekomsterna Sundoms inre skärgård och Revöfjärdens vattenutbyte i de yttre områdena lär försämras kontinuerligt på grund av landhöjningen. I båda förekomsterna finns det dessutom små vikar som i och med den naturliga utvecklingen blir till flador. Det försvårar bedömningen av deras ekologiska status. Den otillfredsställande statusen för Sideby udd i Bottenhavet beror på belastningen från land, men även i den här förekomsten finns det mindre vikar som börjar likna flador på grund av dåligt vattenutbyte och att de är grunda. Revöfjärden är minst belastad i Kvarkens innerskärgård och fungerar därför som referensområde för andra förekomster i innerskärgården. Området har nu bedömts ha en måttlig ekologisk status. Försämrat vattenutbyte med de yttre områdena ökar belastningen från marken vid Revofjärden.

Pjelaxfjärden är en havsvik med förbindelse till havet via några sund. I avrinningsområdet finns det rikligt med jordbruk och även grönsaksproduktion i växthus. Antalet växthusaktörer är cirka 15 stycken och i avrinningsområdet finns det också aktörer med växthus med en areal på över 1 ha. Klorofyllhalterna i vattenförekomsten har visat på en stigande trend under en lång period. Även halterna av totalfosfor och totalkväve har ökat under de senaste åren. Pjelaxfjärden bedöms ha en otillfredsställande status.

Skinnarfjärden-Köklotfjärdens otillfredsställande ekologiska status beror på näringsrik och tidvis sur avrinning, som mynnar ut i förekomsten via Lappsundsån och Karperöströmmen. Eftersom vattenutbytet till andra förekomster har försämrats på grund av vägvallarna på Köklotvägen är förekomsten särskilt känslig för belastning från land.

Den ekologiska statusen för åmynningarna och vissa delvis slutna havsvikar beror delvis på dessa områdens särdrag. Det är naturligt att förhållandena i åmynningarna är mer näringsrika än i områdena i innerskärgården, dit inga större vattendrag rinner ut från fastlandet. I dessa områden bör statusmålen fastställas enligt förhållandena. Vid bedömningen av statusen för havsvikar som inte är tydliga åmynningar, men som är grunda och som har en tydlig tröskel för de yttre havsområdena, bör man beakta landhöjningens inverkan på den ekologiska statusen. I dessa områden påverkar den sjunkande salthalten och det minskande syret förhållandena både i pelagialen och för bottenorganismerna, och i vissa områden skulle konsekvenserna vara desamma även utan påverkan av mänsklig verksamhet. I de flesta havsvikar och i innerskärgården leder landhöjningen, det grunda vattnet och utvecklingen av trösklarna till att bedömningen är felaktig när syftet med bedömningen av statusen är att bedöma en avvikelse i utvecklingen från naturtillstånd. Stora naturliga variationer i vattenförekomster, åmynningar och områden där naturprocesserna, såsom landhöjningen, är betydande kan komplettera statusmålen och referensförhållandena med hjälp av en expertbedömning.

Utanför Karleby, utanför Jakobstad och i Södra stadsfjärden-Kråkfjärden på fastlandet hittar man stadsmiljö, tät fritidsbebyggelse, hamnar och farleder. Tillståndet utanför Jakobstad har försämrats och har nu en otillfredsställande status. I Jakobstads hamn och farled genomfördes ett muddringsprojekt 2013, vilket kan ha påverkat vattenförekomstens status. Även Södra stadsfjärden-Kråkfjärden bedöms ha en otillfredsställande status. Vattenförekomsten Södra stadsfjärden-Kråkfjärden utanför Vasa stad är tydligt uppdelad i två delar. Den inre delen är ett åmynningsområde och den yttre sidan av Kråkfjärden är en del av stadsmiljön, där det finns en hamn, stora farleder, ett vattenreningsverk och tätbebyggda stränder. Vattenförekomsten har i sin helhet en otillfredsställande status på grund av åmynningen och det dåliga vattenutbytet, vilket vägvallarna i Vasklot och Sundom försämrar ytterligare. Kråkfjärden belastas av vattenreningsverket och belastning från stadsbyggandet.

En del av vattenförekomsterna av den inre kustvattentypen är så kallade skärgårdsområden med rikligt med skär och holmar samt i huvudsak ett gott vattenutbyte. Dessa kustvattenförekomster har i allmänhet måttlig ekologisk status. Harrströms skärgård och området utanför Skaftung har otillfredsställande status. Området utanför Skaftung, som har en otillfredsställande status, belastas av bland annat fiskodling.

Jämfört med den senaste statusbedömningen har statusen för Bastufjärden, Högskärsviken och Kelviå-Karleby höjts ett snäpp av metodrelaterade orsaker eller på grund av mer omfattande uppföljningsdata. Kristinestad södras status har förbättrats med utgångspunkt i bättre klorofyll- och näringshalter. Statusen för Larsmo skärgård, området utanför Jakobstad, Pjelaxfjärden och Kaskö-Sideby har försämrats jämfört med den förra statusbedömningen. I dessa områden har klorofyll- och näringshalterna ökat.

Tabell 15.2.1d Vattenförekomsternas ekologiska status vid Bottenvikens inre kust. Halten av fosfor och kväve samt siktdjupet är sekundära variabler medan klorofyll-a och indexen för bottendjur -BBI (ELS) är biologiska variabler, som bestämmer den ekologiska statusen i vattenförekomsten. H = hög, G = god, M = måttlig, O = otillfredsställande, D = dålig, hymo = hyrdomorfologi.

Tabell 15.2.1e Vattenförekomsternas ekologiska status vid Kvarkens inre kust. Halten av fosfor och kväve samt siktdjupet är sekundära variabler medan klorofyll-a och indexen för bottendjur -BBI (ELS) är biologiska variabler, som bestämmer den ekologiska statusen i vattenförekomsten. H = hög, G = god, M = måttlig, O = otillfredsställande, D = dålig, hymo = hyrdomorfologi.

Tabell 15.2.1f Vattenförekomsternas ekologiska status vid Bottenhavets inre kust. Halten av fosfor och kväve samt siktdjupet är sekundära variabler medan klorofyll-a och indexen för bottendjur -BBI (ELS) är biologiska variabler, som bestämmer den ekologiska statusen i vattenförekomsten. H = hög, G = god, M = måttlig, O = otillfredsställande, D = dålig, hymo = hyrdomorfologi.

Yttre kustvattenområden

Vattenförekomsterna i de yttre kustvattenområdena består nästan uteslutande av havsområdet och det finns ont om små ögrupper, öar och skär. I vattenförekomsterna Replotfjärden, Mickelsörarna-Rödgrynnorna, Valsörsgloppet och Bergö-Halsö finns det fler öar. Av dessa fyra har Replotfjärden och Bergö-Halsö en tillfredsställande status (bild 15.2.1).

Östra gloppet, Gloppet, Tankar, Kallan, Korsnäs-Kaldonskär, Kaskö-Kristinestad och Kaskö-Sideby har måttlig status och Utgrynnan-Molpehällorna har god status. Tankar ligger nära Karleby stad och Perho ås influensområde sträcker sig till viss del till förekomsten. Kallan utanför Jakobstad belastas av Larsmo-Öjasjön och vattnen i de inre delarna, som mynnar ut i Fäboda och fungerar som utloppsdiken för dräneringsvattnet i det stora pälsproduktionsområdet. Sötvatten som rinner från Kyro älv påverkar Östra Gloppet, även om förekomsten finns i ytterskärgården och förekomstens skärgård är gles.

I de yttersta kustområdena finns vattenförekomsterna Kaskö-Sideby, Ritgrund-Norra gloppet, Nykarleby yttre och Himango-Karleby. Av dessa har statusen för Kaskö-Sideby försämrats till måttlig, medan de övriga har god status. Den försämrade statusen för Kaskö-Sideby är kopplad till den allmänna eutrofieringsutvecklingen i Bottenhavet.

Tabell 15.2.1g Vattenförekomsternas ekologiska status i de yttre kustvattnen. Halten av fosfor och kväve samt siktdjupet är sekundära variabler medan klorofyll-a och indexen för bottendjur -BBI (ELS) är biologiska variabler, som bestämmer den ekologiska statusen i vattenförekomsten. H = hög, G = god, M = måttlig, O = otillfredsställande, D = dålig, hymo = hyrdomorfologi.

Flador, glon och bäckar

Flacka stränder med bäckar, flador och glon i olika utvecklingsstadier är typiska för kusten och skärgården i planeringsområdet Dessa småvatten står för en mycket viktig del av den biologiska mångfalden i skärgården. Kustvattnen har stor betydelse för hela området som lekplatser för fiskar och till exempel som häcknings- och födosöksområden för havsfåglar. En del av lagunerna och glona betecknas i registret över skyddsområden för vattenvården som Natura 2000-områden som är beroende av vatten. På grund av deras ringa storlek och stora antal är det inte möjligt att behandla vattendragen separat i detta åtgärdsprogram. Småvatten har till exempel inte delats in i vattentyper och de har inte klassificerats enligt status.

Små vattendrag hotas huvudsakligen av strukturella förändringar, såsom muddring av farleder och privata stränder och hamnar, felaktigt placerade vägtrummor, skogsdikningar och andra fysiska åtgärder. Näringsbelastningen består till största delen av diffus belastning, men på vissa ställen också av punktbelastning. Fladorna och glona i området lider också av belastning från dränering av sura sulfatjordar i avrinningsområdena. Det kan ha en allvarlig påverkan på fiskar som leker under vårfloden.

Bild 15.2.1 Den ekologiska statusen i vattenförekomsterna inom planeringsområdet för Österbottens kust och små vattendrag.