2.1 Allmän beskrivning av området

NTM-centralen i Södra Österbottens område präglas av vattendrag som domineras av älvar, sjöar i vattendragsområdenas källområden och en lång kust med varierande förhållanden. Området kännetecknas av små höjdskillnader. Större områden som är belägna på höjder över 200 meter finns bara vid Etseri- och Pihlajavesistråtens källflöden. I detta åtgärdsprogram behandlas NTM-centralen i Södra Österbottens område och  Etseristråtens och Pihlajavesistråtens område som delvis också finns på NTM-centralen i Mellersta Finlands och NTM-centralen i Birkalands område.  I åtgärdsprogrammets område finns det sammanlagt 344 vattenförekomster (166 älv-, 126 sjö- och 52 kustvattenförekomster). De vattendrag som har de största avrinningsområdena är Kyro älv och Lappo å. Ådalarnas nedre lopp domineras vanligtvis av jordbruk, medan det finns skog och myr i källområdena. Älv- och åvattnen har i huvudsak få sjöar och därför är variationerna i vattenföringen stora.  Det finns relativt få sjöar i området jämfört med resten av Finland. Sjöarna ligger vanligtvis i avrinningsområdenas källflöden och i de östra och sydöstra delarna i området. De flesta sjöarna är små till medelstora och grunda humussjöar. Flest sjöar finns i Esse ås samt Etseri- och Pihlajavesistråtens avrinningsområde. De största sjöarna i området är Lappajärvi, Lestijärvi och Etseri träsk (Ähtärinjärvi). Dessutom har det byggts konstgjorda sjöar. Kusten är lång och sträcker sig från Bottenhavet via Kvarken till Bottenviken. I Bottenhavet finns det ganska få öar, vid Bottenvikens kust något fler och den största skärgården ligger i Kvarken. Landhöjningen är kraftig i området. Vattnets salthalt i norra delen av Bottenhavet är omkring 5–5,5 ‰, medan den i Bottenviken är endast 2–4 ‰. Den största förändringen sker på en kort sträcka i Kvarken. Andelen marina arter minskar norrut och förekomsten av till exempel blåstång begränsar sig till Bottenhavet och de södra delarna av Kvarken. Även klimatet blir kallare när vi rör oss norrut och bland annat isvintern är betydligt längre i Bottenviken än i Bottenhavet.

Planeringen av vattenvården gäller alla ytvatten oberoende av deras storlek, egenskaper eller läge. Eftersom det finns en stor mängd vattendrag i området kan alla inte granskas individuellt. Individuellt granskas alla älvar och åar med ett avrinningsområde på över 100 km² och sjöar på över 1 km². De har för planeringen av vattenvården delats upp i vattenförekomster, som består av vattendrag, sjöar eller delar av dem och delar av kustvatten. Området är rikt på små sjöar, dammar och bäckar som är mindre än storleksklassen vattenförekomster. En del av dem är i relativt naturenliga eller liknar vattendrag i naturtillstånd och de innehåller betydande naturvärden. Andra har en mycket dålig status och har till stor del förlorat sina naturvärden. Det gäller i synnerhet bäckar, av vilka en betydande del har rensats och rätats ut för dräneringsbehov. Dessa vattenförekomster omfattas av samma statusmål trots att de inte är har utsetts till vattenförekomster. En del av småsjöarna och bäckarna har tagits till granskning om de har bedömts som särskilt betydelsefulla med tanke på vattenvården eller andra behov av skydd och användning. Flacka stränder med bäckar, flador och glon i olika utvecklingsstadier är typiska för kusten och skärgården. Dessa småvatten utgör en mycket viktig del av skärgårdsnaturens biologiska mångfald och är av stor betydelse för hela regionen som lekområden för fisk och till exempel som häcknings- och födosöksområden. Under den tredje planeringsomgången har man granskat en ny vattenförekomst, Lappsunds å.