2.2.5 Vattenförekomster i Kyro älvs vattendragsområde

För planeringen av vattenvården har 17 sjö- och 30 å- och älvförekomster avgränsats i Kyro älvs planeringsområde (bilaga 1).

Åar och älvar

Kyro älvs huvudfåra är en stor å i torvmarker med en längd på cirka 127 km. Vattendragets fallhöjd från Seinäjärvi till Bottniska viken är liten och åfårans lutning är genomgående liten, i åns mellersta del särskilt liten (Yli-Mannila m.fl. 2011). Markanvändningen i huvudfårans vattendragsområde består huvudsakligen av skog och myr, men åkrarnas andel är på vissa ställen anmärkningsvärt stor. Markanvändningen i området är effektiv, med en hög grad av skogs- och åkerdikning. Bosättningen har koncentrerats till området invid ån redan i historiska tider. Särskilt längs huvudfåran finns det flera kulturarvsobjekt samt nationellt betydelsefulla kulturlandskapsområden och även fornminnesobjekt. Kyro älv är betydelsefull för områdets invånare på många sätt och det har bland annat skrivits flera böcker om ån och dess historia.

Det finns två kraftverk i Kyro älvs huvudfåra som byggdes på 1920-talet: Hiirikoski och Voitilankoski. Dammen vid Hiirikoski, som ligger cirka 20 km från kusten, har varit ett vandringshinder vid nästan alla vattenföringar, men 2010 färdigställdes en fiskväg i forsen. Det finns flera gamla kvarndammar och de är vandringshinder vid små flöden. Med dammsystemet i Malkakoski har man höjt lågvattenståndet i Kyro älv för att säkra översvämningsbankernas stabilitet och förbättra rekreationsanvändningen av ån. Principen för användningen av dammen i Malkakoski är att variationerna i vattenståndet ovanför och under dammen ska hållas så jämna som möjligt. En relativt stor andel, en femtedel, av fallhöjden i Kyro älvs huvudfåra har byggts. I Kyro älvs huvudfåra ovanför Malkakoski är fallhöjden endast cirka 3 meter och den har utnyttjats nästan helt.

I huvudfårans nedre och mellersta lopp har diffus belastning och delvis också punktbelastning (avloppsvatten från bostadsområden) gjort ån eutrof och den sura marken har stor påverkan på vattennaturen. Det finns vandringshinder nedanför Malkakoski i Kyro å och åns naturtillstånd har också delvis förändrats genom invallning och muddring. I nedre delen av Kyro å kan man hitta till exempel vandringssik och nejonöga. Korttidsregleringen i Pitkämö och Kyrkösjärvi har varierande konsekvenser. Till följd av vattendragsarbetena har vårens högvattenföring förändrats ganska mycket. I Kyro ås nedre delar är risken för surhetsskador stor och dessa påverkar åns ekologi på många sätt. 

Huvudfåran har rensats och vallats in för att skydda mot översvämningar i åns nedre lopp på en cirka 10 kilometer lång sträcka nedanför Voitilakoski. Avsnittet ovanför Malkakoski har huvudsakligen rensats och vallats in. Den byggda delen är cirka 30 km lång. Konsekvenserna av korttidsregleringen i Kyrkösjärvi och Pitkämö syns i Kyro älv särskilt ovanför Malkakoski och delvis också nedanför Malkakoski. Vattendragsarrangemangen har i enlighet med sina mål tydligt påverkat vårens högvattenföring.

Biflödena hör till typen medelstora åar i torvmarker (Seinäjoki, Kauhajoki och Jalasjoki) eller till typen små åar i torvmarker. I biflödena i Seinäjoki, Jalasjoki och Kauhajoki påverkar särskilt den kraftiga markanvändningen (jordbruk, skogsbruk och torvproduktion). I Seinäjokiarmen påverkas vattnets status dessutom av reglering, strukturella förändringar och kvicksilverhalten i fiskarna i de konstgjorda sjöarna. I Seinäjoki, Jalasjoki och Kauhajoki syns diffus belastning och punktbelastning samt variationer i vattenmängden (översvämningar, torka) i vattnets status.

Seinäjoki har byggts kraftigt. I Seinäjoki avrinningsområde har tre konstgjorda sjöar byggts: Liikapuro 1965–1968, Kyrkösjärvi 1977–1983 och Kalajärvi 1971–1977 (Orrenmaa 2004). Dammen i Kiikku i Seinäjokis mynning är ett vandringshinder för fiskar. Huvudparten av åfåran är byggd och en betydande del av fallhöjden har utnyttjats. Till följd av vattendragsarbetena har vårens högvattenföring förändrats tydligt. En betydande del av fårorna i Seinäjokiområdet (bland annat Kihniänjoki, den så kallade gamla fåran i Seinäjokis nedre lopp samt det så kallade Törnävä forsområde vid Kyrkösjärvi i Seinäjoki) har till följd av vattendragsarrangemangen blivit nästan torra, så kallade fåror med låg vattenföring. Dessutom finns det tömnings- och påfyllnadskanaler för de konstgjorda sjöarna i området och en omledningsfåra i Seinäjoki. Den diffusa belastningen från jord- och skogsbruket och glesbebyggelsen samt punktbelastningen från vattenreningsverket i Seinäjoki syns på vattnets status. Även områdets torvproduktionsområden och avloppsvatten från bebyggelse påverkar vattendragets ekologiska status.

Jalasjoki är tydligt påverkad av diffus belastning och vattendragets status påverkas också av torvproduktionsområden och avloppsvatten från bostadsområden. Försurning från marken är ett problem i Luopajärviområdet. Området kring ån är också översvämningskänsligt. I åns nedre del förhindrar den konstgjorda sjön Pitkämö, som färdigställdes 1971, och dess tillhörande konstruktioner fiskarna från att komma in i Jalasjoki vid alla typer av vattenföring. I samband med byggnadsarbetena bildades cirka 5 km fåror med låg vattenföring i Jalasjoki i Pitkämö.

Kauhajoki är tydligt påverkad av diffus belastning och vattendragets status påverkas också av torvproduktionsområden och avloppsvatten från bostadsområden. Den konstgjorda sjön Pitkämö i åns nedre del och tillhörande konstruktioner hindrar fiskar från att komma in i Kauhajoki vid alla typer av vattenföring, och det finns andra partiella vandringshinder i området, bland annat några gamla kvarndammar. I Kauhajoki ås huvudfåra har det endast gjorts få rensningar, men i bifårorna har man gjort rensningar som påverkar vattendragens tillstånd. Även en omfattande grundvattentäkt påverkar vattenföringen i vissa fåror och vattendragets status. I Kauhajoki har man byggt flera grunddammar för att trygga vattenlandskapet. I samband med byggandet av Pitkämö konstgjorda sjö förblev en liten del av Kauhajokis nedre lopp en så kallad torrfåra. Halva fallhöjden i Kauhajoki ås huvudfåra har utnyttjats i Pitkämö.

Källflöden som är viktiga för vattennaturen i Kyro älv finns i övre delen av huvudfåran i Ilmola och Kurikka, i Kauhajokis källflöden (Päntäneenjoki, Hyypänjoki och Ikkelänjoki med biflöden), i Jalasjokis källflöden (Mustajoki och Hirvijoki med biflöden) och i Seinäjoki (Pajuluoma och Kihänjoki med biflöden). Källflödena har mycket varierande status och illustrerar främst marken och markanvändningen i avrinningsområdet. Vattenkvaliteten i källflödena är i allmänhet bättre än i huvudvattendraget, särskilt när det gäller eutrofiering. I avrinningsområdet för alla källbäckar har man gjort skogsdikning och i många områden förekommer också jordbruk, torvproduktion och vattentäkt. Åtgärdernas påverkan på källflödenas status beror på deras omfattning och effektivitet. En god eller bättre ekologisk status har främst de källflöden som får en betydande del av sitt vatten från åsområdenas grundvattenkällor och där förekommer det bäcköring. Grundvattensprickor garanterar vattenföringen i källflödena och håller vattentemperaturen på lagom nivå för organismerna. Grundvattentäkt från källorna i källflödena eller i närheten av dem försämrar bäckarnas ekologiska status och bland annat källorna i Mustajoki i Jalasjoki och i Hyypänjoki.

Sjöar

De naturliga sjöarna i Kyro älvs avrinningsområde är små, grunda och relativt kraftigt belastade och de har i huvudsak typbestämts som grunda humusrika sjöar. Den största av de naturliga sjöarna är Seinäjärvi. Effekterna av den diffusa belastningen syns på Seinäjärvis status. De konstgjorda sjöarna i Kyro älvs avrinningsområde är Kalajärvi, Kyrkösjärvi, Pitkämö och Liikapuro. Kalajärvi och Pitkämö är av typen humusrika sjöar. Kyrkösjärvi och Liikapuro är av typen grunda, humusrika sjöar. De konstgjorda sjöarna har i huvudsak byggts på torr mark, vintersänkningens förhållande till medeldjupet och ändringen av vattenarealen i och med regleringen är stor. Kännetecknande för vattenkvaliteten i de konstgjorda sjöarna är en kraftig humushalt, lågt pH, hög näringshalt och syrebrist vintertid. Den diffusa belastningen påverkar tydligt både natursjöarnas och de konstgjorda sjöarnas status. Kvicksilverhalterna i fiskarna i de konstgjorda sjöarna är förhöjda och de omfattas delvis av begränsningar när det gäller användningen. Vintersänkningen av vattenståndet och förändringen i vattenarealen är stora.

Även Kotilammi och Molnträsket kan betraktas som konstgjorda vattendrag. Kotilammi byggdes på 1700-talet för järnindustrins behov huvudsakligen på torr mark, men numera påminner denna konstgjorda sjö främst om en naturlig sjö. Molnträsket har sedan 1930-talet byggts i flera omgångar för Vasa stads vattenförsörjningsbehov. Huvudparten av Molnträsket har byggts på torr mark i Laihela ås avrinningsområde. Idag leds vattnet till Molnträsket dock från Kyro älv och är en del av Vasa stads vattenförsörjningssystem.