3.1 Sammanfattning av verksamhet som försämrar vattnen

Området för NTM-centralen i Södra Österbotten är till största delen låglänt. På grund av den intensiva markanvändningen i låglänta och flacka områden finns det flera översvämningskänsliga områden i regionen. Jord- och skogsbruksministeriet har utsett fem områden med betydande översvämningsrisk inom området för NTM-centralen i Södra Österbotten. Dessa områden är: Lappfjärds å, Ilmola-Seinäjoki (Kyro älv), Laihela-Toby-Runsor (Laihela å), Lappo (Lappo å) och Ylistaro-Kvevlax (Kyro älv). I flera av områdets vattendrag har man gjort strukturella förändringar för att bekämpa översvämningar, exempelvis dammar och konstgjorda sjöar. Många av vattendragen i området regleras också av översvämningsskyddsorsaker eller på grund av vattenkraften. Ställvis medför bristen på vatten utmaningar för vattenmiljön.

I området för NTM-centralen i Södra Österbotten kännetecknas vattendragen nära kusten av surhet på grund av sura sulfatjordar. De sura sulfatjordarna ligger i huvudsak under höjdkurvan på 80 meter, så surheten berör en stor del av vattendragen i området.

Vattendragen är också på många ställen övergödda och den diffusa belastningen samt punktbelastningen för fortsättningsvis näringsämnen till vattendragen. Även partikelbelastningen är ställvis stor. Det finns omfattande jordbruksområden i området och de ligger ofta i närheten av vattendrag eller så rinner dräneringsvattnet ut i vattendragen. Jordbruket i dessa områden är intensivt. Mjölkproduktionen och potatisproduktionen koncentreras huvudsakligen till landskapet Mellersta Österbotten, men även i Södra Österbotten och Österbotten finns det mjölkgårdar och potatisodlingar. I landskapen Södra Österbotten och Österbotten är spannmålsodlingen intensiv. Största delen av regionens torvområden har dikats för skogsbruk eller jordbruk eller för torvproduktion. Torvproduktionen har koncentrerats till inlandet i området för NTM-centralen i Södra Österbotten.

Grundvattenområden som är viktiga med tanke på vattenförsörjningen ligger i huvudsak på sand- och grusåsar i nordväst-sydostlig riktning. Ofta har mycket mänsklig verksamhet koncentrerats till samma områden, eftersom sådana markförekomster erbjuder en byggbotten som lämpar sig för bosättning och trafikleder samt stenmaterial som lämpar sig för byggande.

I Österbottens kustregion är grundvattenområdena smala och oenhetliga och de samlar delvis grundvatten från sin omgivning. När man går norrut är grundvattenområdena flacka och de har nästan helt jämnats ut av strandkrafterna. I Västra Finlands kustregion är grundvattenområdena ofta moräntäckta. Grundvattenområdena i östra delen av Inre Finland urskiljs däremot tydligt i landskapet och fäller i allmänhet ut grundvatten i sin omgivning. I kustområdena är grundvattnet både av naturliga faktorer och på grund av mänsklig verksamhet ofta syrefritt eller syrefattigt och halterna av näringsämnen och metaller kan vara höga.

I grundvattenområdena finns många olika verksamheter som medför risker. Det har ställvis konstaterats att mänsklig verksamhet orsakar förändringar i grundvattnets kvalitet och mängd. Jordbruk (åkerbruk, djurhållning och pälsproduktion), trafik, marktäkt, bebyggelse, industri- och företagsverksamhet samt förorenade markområden har bedömts vara centrala funktioner som äventyrar grundvattnet.