3.4 Intern belastning

Långvarig extern belastning leder till ökad intern belastning. Med intern belastning avses i huvudsak att näringsämnen som ansamlats i bottensedimenten, främst fosfor, löses tillbaka ut i vattnet till följd av till exempel syrebrist, omblandning orsakad av vinden eller att fiskarna rör upp botten. I eutrofierade vatten härstammar den fosfor som algerna använder i princip alltid från yttre belastning, men en riklig produktion av alger och makrofyter leder lätt till en ond cirkel, där den interna belastningen kan ha dominerande betydelse. Den interna belastningen är en del av näringsämnenas kretslopp även i sjöar i gott skick, men i naturtillstånd är den i allmänhet mindre än den externa belastningen. I kraftigt eutrofierade sjöar kan den interna belastningen vara upp till tio gånger högre än den externa belastningen. Den interna belastningen bromsar upp effekterna av vattenskyddsåtgärderna och kan upprätthålla sjöns eutrofa status trots att den externa belastningen har minskats till ett minimum. Den interna belastningen är störst på sommaren, då sjöarnas primärproduktion och organismernas verksamhet är som livligast. Intern belastning är vanligtvis ett problem i sjöar, slutna havsvikar och kustvatten. På grund av strömningar kan det i regel inte uppstå syrefattigt bottennära vatten eller ett tjockt organiskt syreförbrukande sediment.

En snedvridning av näringskedjan, i synnerhet bildandet av övertäta karpfiskbestånd, är en väsentlig del av den interna belastningen. Täta karpfiskbestånd påskyndar cirkulationen av näringsämnen i sjön, transporterar näringsämnen från sedimentet till vattnet och kan fånga in djurplankton så effektivt att algproduktionen ökar och till exempel blågrönalgerna ökar. Typiskt för sjöar med intern belastning är en hög produktionsnivå, det vill säga halten av klorofyll a i förhållande till fosforhalten. Med samma fosforhalt kan variationen i halten av klorofyll a till och med vara dubbelt så stor. Dessutom är fiskbiomassan ofta rik på fosfor, upp till 50–75 procent av den lagrade fosforn i vattenmassan.

En observation av den interna belastningen är mycket svår, och därför betraktar man i beräkningar av ämnesbalansen vanligen den så kallade nettosedimentationen, som är skillnaden mellan bruttosedimentationen och den interna belastningen av fosfor och som i praktiken bestäms utifrån ämnesbalansen som skillnaden mellan det inkommande och det utgående ämnesflödet. En exceptionellt stor intern belastning kan observeras när nettosedimentationen inte längre följer den teoretiska fosforhalt som kan antas för en normal sjö. Det är svårt att fastställa en klar gräns för sjöns medelhalt, där den interna belastningen är betydande. Om medelhalten överskrider 30 μg/l totalfosfor kan man anta att den interna belastningen redan har betydelse, och en rätt tydlig inverkan ser man redan vid en nivå av 50–60 μg/l totalfosfor.

Uppskattningen av den interna belastningen sker i huvuddrag så här:

Både den beräknade och den observerade fosforhalten i vattnet överskrider den högsta tillåtna halten som motsvarar god status för den sjötyp som används för klassificeringen av vattnets status => åtgärder för att minska både den yttre och vid behov den inre belastningen.

Den beräknade halten är lägre än den högsta tillåtna för god status, men den observerade halten överskrider den högsta tillåtna för god status => åtgärder i första hand för att minska den inre belastningen.

De restaurerande åtgärderna i sjöar som lider av intern belastning är många. Det viktigaste är att minska den yttre belastningen, men en sjö återhämtar sig mycket långsammare än den eutrofieras till följd av överbelastning. Därför måste vi ofta ta till restaurerande åtgärder som förbättrar symtomen, men inte avlägsnar själva grundproblemet. De metoder som används för att restaurera en eutrofierad sjö är bland annat syresättning, avlägsnande av vattenväxter, vårdfiske, höjning av vattenståndet och i extrema fall utfällning av fosfor med kemiska föreningar.

I kustvatten har man prövat konstgjord syresättning i samband med forskningsprojekt både i Finland och i Sverige. Enligt resultaten är det möjligt att i en sluten kustbassäng eller i en havsvik i den inre skärgården förbättra syreförhållandena med syresättning genom pumpning ifall syresättningseffekten är tillräcklig och skiktnings- och strömningsförhållandena är gynnsamma. Å andra sidan lyckades man inte hålla bottenförhållandena syresatta med de syresättningsförsök som genomfördes i två öppnare och större bassänger i Finska vikens ytterskärgård. Möjliga orsaker var den ogynnsamma topografin i områdena, den alltför låga syresättningseffekten och den uppvärmning av underskiktet som metoden (syresättningspumpning) medförde och som ökade syreförbrukningen på bottnen. En tillämpning av metoden i kustvattnen kräver en förhandsutredning av områdets lämplighet för syresättning medräknat en bedömning av de ekologiska och ekonomiska riskerna.