3.5.1 Punktbelastning

Punktbelastning är belastning från punktformiga källor (bild 3.5.1a), det vill säga belastning vars startpunkt tydligt kan påvisas.

Bild 3.5.1a Punktbelastningskällor i området för åtgärdsprogrammet för vattenvården i NTM-centralen i Södra Österbottens område.

Samhällen, industri och företagsverksamhet

Inom området för NTM-centralen i Södra Österbotten finns mångsidiga industrier. De viktigaste industrierna i Österbotten är energi- och metallindustri samt elektroteknisk industri, träförädlingsindustri, kemiindustri och livsmedelsindustri. I Södra Österbotten har man koncentrerat sig på livsmedels-, metall- och trävaruindustrin och i Mellersta Österbotten på kemiindustrin som representerar metall-, trä- och processindustrin. Trädgårdsodling är som mest intensivt i kommunerna Östermark, Närpes och Korsnäs.

Samhällenas avloppsreningsverk släpper ut näringsämnen i vattendragen, även om metoderna för rening av avloppsvattnet har utvecklats under de senaste årtiondena. Belastningen via reningsverken förbrukar syrereserverna i de närliggande vattnen och försämrar deras hygieniska status. Via de kommunala avloppsreningsverken kommer det också ut skadliga ämnen i vattnen, såsom metaller, organiska miljögifter och läkemedel. Inom området för NTM-centralen i Södra Österbotten har cirka 276 600 invånare anslutit sig till avloppsnätet.

Avloppsvattnet från industrin leds antingen till industrins egna vattenreningsverk eller till de kommunala vattenreningsverken med vilka industrianläggningen har ingått ett avtal om rening av avloppsvatten. Precis som från de kommunala avloppsreningsverken kommer näringsämnen och skadliga ämnen också från industrins reningsverk. Vilka skadliga ämnen som hamnar i vattendragen beror på vilka ämnen som avloppsvattnet från industrin innehåller.

Riskerna som industrin och näringslivet medför för grundvattnet beror vanligtvis på transport, lagring och användning av för grundvattnet skadliga kemikalier. Risker orsakas i synnerhet av tankstationer, sågverk och träimpregneringsanläggningar, tvätterier samt metall- och kemiindustrin. För närvarande placeras inte längre ny industri- eller företagsverksamhet som eventuellt medför risker för grundvattnets mängd eller kvalitet i grundvattenområden, men de företag som tidigare inlett sin verksamhet i grundvattenområden fortsätter sin verksamhet (tabell 3.5.1). Verksamhet som medför risk för förorening av grundvatten måste ha ett miljötillstånd med nödvändiga bestämmelser för att minska risken för förorening av grundvattnet.

Incidenter med förorening av grundvatten är vanligen en följd av läckage i avlopp och tankar, bristfälligt skydd av behandlingsområden för kemikalier och felaktig behandling av avloppsvatten. Kemikalier kan också komma ut i marken och grundvattnet till följd av bränder. Vanliga ämnen som förorenar grundvattnet är oljekolväten, trafikbränslen och tungmetaller.

I grundvattenområdena har det funnits många plantskolor och handelsträdgårdar, men många av dem har upphört eller så har verksamheten flyttats utanför grundvattenområdena. I trädgårdar lagras och används gödselmedel och växtskyddsmedel och en del av dessa kan spolas med avrinnings- och sjunkvatten till den omgivande miljön. Under de senaste decennierna har antalet handelsträdgårdar minskat, men den totala arealen av växthusodling för trädgårdar har ökat.

I vissa kommuner, såsom Karleby och Kauhava, har stora industriområden koncentrerats till viktiga grundvattenområden och utgör därmed ett hot mot grundvattnets kvalitet. Till exempel är den sammanlagda mängden kemikalier som används av företagen i industriområdet Ylihärmä i Pöyhösenkangas grundvattenområde i Kauhava över 350 000 kg/år (Kauhavan pohjavesialueiden suojelusuunnitelma, skyddsplan för Kauhava grundvattenområden, 2014). De största riskfaktorerna i industriområdena i västra Finland är i allmänhet små verksamhetsutövare, vars lagring och användning av kemikalier samt avfallshantering kan vara bristfällig. Ofta har små verksamhetsutövare också oljecisterner på sina fastigheter, vars skick inte nödvändigtvis har tagits om hand och där inspektioner inte har gjorts.

Tabell 3.5.1 Industri och service på grundvattenområdena i Södra Österbottens NTM-centrals område (industrins och servicens område > 3 % och > 4 ha av grundvattenområdets areal) (Corine 2018).

Torvproduktion

I Finland finns det cirka 62 000 hektar myrar som används för torvproduktion. De största produktionsområdena finns i Norra Österbotten, Södra Österbotten och Mellersta Finland. Huvudparten av den torv som produceras används numera som växtunderlags- och strötorv, medan torven som används för energiproduktion håller på att minska kraftigt. På det stora hela minskar efterfrågan på torv.

Från torvproduktionsområdena sköljs bland annat näringsämnen, suspenderat material, humus och järn ut i vattendragen. I samband med torrläggning vid torvutvinning kan det också förekomma surhetsskador om området ligger på sura sulfatjordar. Utsläppens omfattning varierar beroende på områdets läge och de vattenskyddsmetoder som används. Inom området för NTM-centralen i Södra Österbotten produceras torv på cirka 800 torvproduktionområden (YLVA-data från mars 2020). Av dessa har cirka 570 beviljats tillstånd. Den sammanlagda arealen av torvproduktionsområden som beviljats tillstånd är cirka 24 000 hektar. Dessutom finns det cirka 220 områden med en areal på under 10 ha och deras sammanlagda areal är cirka 1 400 ha.

Torvutvinningens eventuella inverkan på grundvattnet kan vara kopplad till förändringar i grundvattnets kvantitet och kvalitet. När en myr dräneras för torvutvinning sjunker grundvattennivån i myrområdet. När dikningen når mineraljorden kan det leda till att grundvattennivån sjunker eller att strömningsriktningen förändras också utanför täktområdet så att tillgången på grundvatten minskar. Grundvattnets kvalitet kan förändras till följd av torvutvinning ifall vatten från täktområdet sipprar till ett grundvattenbildningsområde. Detta kan leda till exempelvis höjda järn-, mangan- eller humushalter i grundvattnet. De miljöolägenheter som beror på torvutvinning minskas genom att utvinningen planeras och genomförs omsorgsfullt samt med olika miljöskyddslösningar.

Inom området för NTM-centralen i Södra Österbotten är torvproduktionen i regel inte förlagd i grundvattenområden. Cirka tio produktionsområden finns dock i grundvattenområdets randområden och flera ligger på ett visst avstånd från grundvattenområdena, i myrområden i närheten av dem. Från torvtäktsområdena leds vatten genom grundvattenområdena, varvid det humushaltiga vattnet i vissa fall kan absorberas i grundvattnet.

All torvproduktion har blivit tillståndspliktig sedan den 1 september 2020. I miljötillstånden för nya produktionsområden krävs alltid användning av bästa tillgängliga teknik för vattenbehandling (BAT). I tillståndsbestämmelserna har man tagit hänsyn till om området ligger i grundvattenområdet eller i närheten av det eller i potentiella sura sulfatjordar.

Vid NTM-centralen i Södra Österbotten har man utarbetat anvisningar för innehavare av torvproduktionsområden som övergår till efteranvändning. Anvisningen finns på adressen (på finska): ymparisto.fi > Kulutus ja tuotanto > Luonnonvarojen kestävä käyttö > Turvetuotannon ympäristönsuojelu > jälkihoito ja -käyttö > Ohje turvetuotannosta jälkikäyttöön siirtyvien alueiden omistajille ja haltijoille.

Avstjälpningsplatser och förorenade markområden

Inom området för NTM-centralen i Södra Österbotten finns fem avfallscentraler och tio avstjälpningsplatser för industriavfall. Det finns 62 stängda avstjälpningsplatser med efterkontroll. Det finns sju förorenade markområden som kan påverka ytvattnen.

Marken kan förorenas lokalt till följd av miljöutsläpp i samband med t.ex. olyckor, skador eller normal verksamhet. Föroreningar kan uppstå genom ämnen som är kemiskt eller mikrobiologiskt skadliga för omgivningen, till exempel sjukdomsalstrare. Luftburet nedfall kan däremot leda till mer omfattande förorening av marken, bland annat försurning och förhöjda tungmetallhalter i marken. Begreppet förorenade markområden används allmänt när man avser ett markområde som tydligt kan avgränsas och vars förorening orsakats av tidigare förekommen eller pågående verksamhet inom området.

Risken för att marken ska förorenas är vanligen förknippad med vissa verksamheter, såsom distribution och lagring av bränsle, sågverk och impregneringsanläggningar, avstjälpningsplatser, skjutbanor, trädgårdar och plantskolor, skrotningsanläggningar och kemiska tvätterier. Marken kan ha förorenats av till exempel oljor, tungmetaller, arsenik, polyaromatiska kolväten, polyklorerade bifenyler (PCB), klorfenoler, dioxiner och furaner eller växtskyddsmedel, såsom atrazin, hexazinon, bromacil och benzoin. Från avstjälpningsplatserna transporteras avfallet från avstjälpningsplatserna samt lakvatten som upptas i markbädden nedanför, där halterna av olika skadliga ämnen kan vara högre än i vanligt avloppsvatten. Lak- och dagvatten kan exempelvis höja grundvattnets elektriska ledningsförmåga, den totala halten organiskt kol samt kväve- och kloridhalten.

De förorenade markområdena som ligger inom grundvattenområdena är problematiska eftersom risken att de skadliga ämnena transporteras från marken till grundvattnet är stor. Många hälsofarliga föreningar kan frigöras från marken till grundvattnet till och med i årtionden. Exempelvis finns bekämpningsmedel och växtskyddsmedel kvar, omvandlas och transporteras i grundvattnet, även om de har upphört att användas för flera decennier sedan.

Förorenade markområden har kartlagts och restaurerats genom olika projekt sedan 1980-talet. Enligt utredningar finns det exempelvis några hundra skjutbanor, cirka 20 sågverk och cirka 350 gamla avstjälpningsplatser som avslutat sin verksamhet i Finlands grundvattenområden. I grundvattenområdena finns det cirka 4 000 markområden som misstänks vara förorenade och där man bör göra noggrannare undersökningar för att utreda föroreningarna i marken och grundvattnet.

Uppgifter om undersökta eventuellt förorenade och restaurerade markområden har samlats i datasystemet för markens tillstånd, där områdena har klassificerats i fyra kategorier utifrån tillgängliga uppgifter och vidtagna åtgärder. I klassen objekt med verksamhet ingår områden där ämnen som är skadliga för miljön hanteras eller lagras. Inom dessa områden måste vid behov markens status utredas när verksamheten upphör eller ändras. Områden där det enligt uppgifter som myndigheterna har fått in har bedrivits verksamhet där skadliga ämnen har hanterats och som kan ha kommit in i marken hör till klassen utredningsbehov. På dessa platser har verksamheten redan upphört. I områden som måste utvärderas eller saneras har avfall eller ett ämne som släppts ut i marken konstaterats ha försämrat markens kvalitet. Områdets behov av sanering måste bedömas och vid behov måste området saneras. Om marken utifrån undersökningar inte har konstaterats vara förorenad eller om den har sanerats enligt målen som myndigheterna har satt upp, tillhör den kategorin ”ej i behov av sanering”.

Totalt finns det cirka 2 200 potentiellt förorenade områden i området för NTM-centralen i Södra Österbotten som registrerats i datasystemet för markens tillstånd (bild 3.5.1b). Det finns 751 objekt som behöver saneras och 95 objekt är klassificerade som i behov av utvärdering och eventuellt sanering. I Södra Österbottens NTM-centrals område är de mest betydande förorenade markområdena som äventyrar grundvattnet bland annat gamla avstjälpningsplatser och avfallsupplagsområden, verksamma och stängda distributionsstationer för flytande bränslen samt skjutbanor.

Bild 3.5.1b Objekt enligt datasystemet för markens tillstånd som ligger på grundvattenområdena i NTM-centralen i Södra Österbottens verksamhetsområde (datasystemet för markens tillstånd MATTI 6/2020).

Punktvisa objekt i anslutning till bosättning som medför risk för förorening

Punktvisa hot mot grundvattenkvaliteten i samband med bosättning är bland annat oljecisterner och jordvärmesystem. I grundvattenområden som är viktiga för vattenförsörjningen finns det uppskattningsvis tiotusentals gamla cisterner för eldningsolja i småhus som huvudsakligen installerats på 1960- och 1970-talet. Underjordiska oljecisterner har i allmänhet en volym på 3 000–5 000 liter. Till exempel i Alahärmän Kirkonkyläs grundvattenområde i Kauhava har cirka 90 oljecisterner kartlagts och i kartläggningen som gjordes i Karleby i samband med uppdateringen av skyddsplanen för Patamäki fick man uppgifter om sammanlagt 41 underjordiska oljecisterner och 64 oljecisterner ovan jord.

Jordvärmesystem (energibrunnar och jordvärmeslangar) har blivit vanligare i Finland sedan slutet av 1990-talet. Byggandet av en energibrunn kan försämra grundvattnets kvalitet om grundvattenförekomstens olika grundvattenskikt blandas under borrningen. Under driften hotas grundvattenkvaliteten av läckage i jordvärmesystemet, vilket kan leda till att värmeöverföringsvätska kan komma in i grundvattnet. I områden med artesiskt grundvatten kan borrning av en energibrunn också orsaka okontrollerade grundvattenutsläpp, vilket kan sänka grundvattennivån med så mycket som hundratals meter. I Södra Österbottens NTM-centrals område finns det uppskattningsvis flera tiotals jordvärmesystem i grundvattenområden och de är koncentrerade till tätortsområden.