3.5.2. Diffus belastning

Som diffus belastning räknas belastning vars utsläppskälla inte kan fastställas exakt till en punkt. Det är exempelvis belastning från jordbruk, skogsbruk, dagvatten i tätorter och glesbebyggelse. Vattnets förmåga att lösgöra jordpartiklar från marken framgår överallt där vattnet kommer i kontakt med bar mark. Erosion är ett betydande problem på sluttande åkrar, inom skogsbruket och vid vattenbyggande. Både näringsämnen, metaller och organiska ämnen har bundits till de jordpartiklar som lösgjorts av erosionen. Erosionens intensitet kan mätas med hjälp av halterna av fasta partiklar i vattnet. Spridningen av fasta partiklar är på grund av den höga ytavrinningen betydligt större under säsongen med tinad mark i områden utan växtlighet än när det är tjäle i marken.

Bosättning och markanvändning

I området för NTM-centralen i Södra Österbotten bodde 2018 cirka 438 900 personer (Informationstjänsten för livsmiljön Liiteri, informationskälla Statistikcentralen). Flest invånare fanns i landskapet Södra Österbotten. År 2018 fanns det cirka 142 850 bostadshus och cirka 39 400 sommarstugor i området för NTM-centralen i Södra Österbotten  (Källa: Byggnader och sommarstugor, Statistikcentralen). Glesbygdens andel av områdets befolkning 2018 var cirka 21 procent (Källa: Byggnader och sommarstugor, Statistikcentralen).

Bosättningens inverkan på vattnen är kopplad till förändringar i jordmånens naturtillstånd. Byggandet påverkar grundvattnets kvalitet och mängd när marken som skyddar grundvattnet förtunnas. Beläggning av markytan minskar grundvattenbildningen genom att leda vatten som absorberas till dagvatten. Att spränga bergströsklar som styr strömningen av grundvattnet kan också påverka på samma sätt. På grund av byggandets mångsidighet har man inte kunnat påvisa ämnen som enbart skulle visa på byggandets påverkan i vattnen. En sänkning av grundvattennivån orsakad av byggandet kan dock påvisas genom mätning av grundvattnets ytnivå.

Med dagvatten avses regn- eller smältvatten som leds bort från markytan, en byggnads tak eller andra motsvarande ytor. Dagvatten uppkommer särskilt i tätorter med tät markanvändning och markerna där regn- och smältvattnet kan absorberas är få. För att uppnå bästa möjliga resultat måste man ta hänsyn till dagvattenhanteringen redan i planeringen av markanvändningen. I dagvattenhanteringen strävar man efter att minska förekomsten av dagvattnen och försämringen av deras kvalitet. Genom dagvattenhanteringen kan man försöka fördröja dagvattnet i det område där det bildas genom att absorbera det i marken. Man kan också försöka minska mängden skadliga ämnen genom filtrering och att leda ner det redan i området där det bildas. Skadliga ämnen binds också i växtlighet. Först därefter bör det återstående vattnet ledas bort från området.

Inom verksamhetsområdet för NTM-centralen i Södra Österbotten är bosättningarna i huvudsak glesa och jämnt utspridda. Boendet har dock koncentrerats till många grundvattenområden och till exempel städerna Karleby och Vasa ligger delvis i grundvattenområden. Många andra orter ligger också i grundvattenområden, till exempel Halso, Alahärmä och Ylihärmä i Kauhava, Jurva i Kurikka, Kaustby, Lestijärvi, Soini och Vetil. Stora bosättningskoncentrationer finns bland annat i grundvattenområdena Gamla Vasa, Koskenkorva i Ilmola och Kauhavan Kirkonkylä, där det bebodda området utgör cirka 40 procent av grundvattenområdets areal. I en stor del av grundvattenområdena finns det dock mycket lite eller ingen bebyggelse alls. I Södra Österbottens NTM-centrals område var den genomsnittliga fosforbelastningen från gles- och fritidsbebyggelse på ytvattnen 45 t/år och den genomsnittliga kvävebelastningen 384 t/år 2012–2019.

Avloppsvatten som rinner ut i grundvattnet och därigenom i vattendragen är den vanligaste risken för nedsmutsning som orsakas av bosättning. Grundvattenkvaliteten kan försämras av fastigheternas avloppsbrunnar och infiltrationsanläggningar. Sjukdomsalstrande mikrober som har hamnat i grundvattnet till följd av ett avloppsvattenläckage kan vara kvar i grundvattnet i månader. Avloppsnät i dåligt skick eller total avsaknad av avloppsnät kan också utgöra en risk. Utanför tätorter finns det vanligtvis inget avloppssystem utan avloppsvattnet behandlas för varje fastighet för sig eller i ett avloppssystem som delas av några få fastigheter. I grundvattenområden och vattendragens strandområden måste systemen för behandling av avloppsvatten uppfylla kraven i miljöskyddslagen från den 31 oktober 2019 och annat än ringa mängder avloppsvatten får inte längre ledas obehandlade ner i marken eller behandlas endast med slamavskiljare. Risken för grundvattnet i glesbygdens avloppsvatten har således minskat, även om fastigheterna ännu inte har vidtagit åtgärder eller inte har behövt göra det på grund av ålder eller av annan anledning. På det generella planet har dock risken för grundvatten och vattendrag orsakad av glesbygdens avloppsvatten minskat betydligt jämfört med tidigare planeringsperioder. I grundvattenområden är det inte möjligt att infiltrera ens behandlat avloppsvatten i marken. Behandlingen av avloppsvatten från glesbygden är en utmaning inom området för NTM-centralen i Södra Österbotten, eftersom endast 67 procent av hushållen är anslutna till avloppsanläggningar. Uppskattningsvis 144 000 invånare i området står alltså utanför avloppsnätet och anslutningsgraden är den lägsta i Finland. Glesbygden kan också vara förknippad med punktvisa risker för förorening av grundvattnet till exempel på grund av exempelvis en läckande oljetank eller ett jordvärmesystem. Dessa risker behandlas i kapitel 3.5.1.

Från begravningsplatser transporteras lakvatten och dagvatten från täckdiken som upptagits i markbädden till den omgivande miljön. Den skada på grundvattnet som orsakas av nedgrävning och gödselmedel som används vid skötseln av gravar uppenbarar sig bland annat i form av en höjning av den kemiska syreförbrukningen samt kväve- och fosforhalterna i grundvattnet. I Södra Österbottens NTM-centrals område ligger det 18 begravningsplatser i grundvattenområden.

Rekreationsområden som kan utgöra en risk för grundvattnet är exempelvis motorsportbanor samt golfbanor och idrottsplaner. I dessa verksamheter används och lagras bränslen, oljor, gödselmedel, växtskyddsmedel och andra ämnen som är skadliga för grundvattnet. En del av dessa områden bevattnas också, vilket ger upphov till lakvatten och dagvatten. Golfbanor har exempelvis visat sig öka koncentrationerna av kväve och växtskyddsmedel i grundvattnet. I NTM-centralens område finns det golfbanor i två grundvattenområden.

Åkerbruk

Enligt Livsmedelsverkets statistik fanns det cirka 9 800 lantbruksgårdar inom området för NTM-centralen i Södra Österbotten 2019 och deras areal var cirka 450 000 ha. Enligt Livsmedelsverket var cirka 900 av dessa gårdar ekologiska gårdar 2019 och deras areal var cirka 59 000 ha. I området odlas det huvudsakligen fodersäd och vall. Spannmålsodlingen är koncentrerad till Kyrolandet, Laihela–Storkyro–Lillkyro, andelen vall är störst i Mellersta Österbotten. Åkerbruket i Österbotten koncentreras till å- och älvdalarna, och regionens åkrar är huvudsakligen mycket jämna och på många ställen känsliga för översvämning. Eutrofieringen av vattendragen till följd av näringsbelastningen och belastningen av suspenderat material försämrar vattendragens status. Röjningen av nya åkrar och effektiviseringen av torrläggningen av åkrarna kan öka surhetsbelastningen.

I Finland utgörs cirka 7 procent av den totala arealen av viktiga grundvattenområden som lämpar sig för vattenförsörjning av åkermark. Risken som åkerbruket medför för vattenförsörjningen varierar beroende på grundvattenområdets hydrogeologiska egenskaper och åkrarnas placering i grundvattenområdet.

Grundvatten kan äventyras av användningen av gödselmedel och växtskyddsmedel. Gödselmedlen är antingen organiska gödselmedel eller oorganiska konstgödsel. Den vanligaste problemet med gödsel är att kvävehalten, främst ammonium- och nitrathalten, stiger i grundvattnet. Till följd av gödsling kan också grundvattnets syrehalt sjunka, mängden organiskt material öka och värdena för fosfor, klorider samt vattnets hårdhet, elektriska ledningsförmåga och totala salthalt stiga.

Växtskyddsmedel används för bekämpning av svampsjukdomar, ogräs, skadeinsekter och skadedjur. Att de rinner ut i grundvattnet beror förutom på markens egenskaper även på växtskyddsmedlets egenskaper. Användningen av gödselmedel och växtskyddsmedel har minskat och blivit mer exakt under de senaste årtiondena.

Drygt 13 procent av arealen av alla viktiga grundvattenområden som lämpar sig för vattenförsörjning i området för NTM-centralen i Södra Österbotten är odlad åkermark. I grundvattenområdena finns det sammanlagt cirka 12 800 ha åkermark. I Södra Österbotten finns det 17 grundvattenområden där åkermarken utgör mer än 50 procent av grundvattenområdet. Det finns 52 grundvattenområden där åkermarkens andel är över 25 procent (källa MAVI, åkerskiften enligt växtgrupp 2018).

Djurhållning och pälsproduktion

Enligt statistik från Naturresursinstitutet fanns det cirka 1 300 mjölkgårdar i området för Södra Österbottens NTM-central år 2018. Det fanns cirka 210 gårdar som producerar svinkött, cirka 550 gårdar som producerar nötkött och cirka 130 fjäderfägårdar.

Inom området för NTM-centralen i Södra Österbotten är boskapsskötseln en långt utvecklad kött- och mjölkproduktion, där förädlingen sker i närområdet. Områdets andel av nötkötts- och grisköttsproduktionen i Finland är betydande och i vissa områden föds det också upp gott om fjäderfä. Nötkreatursskötsel finns särskilt i de norra, östra och södra delarna av området för NTM-centralen i Södra Österbotten. Huvudparten av mjölkproduktionen i området sker i Karleby, Jalasjärvi och Kauhava. De största nötköttproducerande kommunerna i området är Kauhava, Pedersöre och Karleby. Nötkött produceras också i stor utsträckning i Kronoby, Seinäjoki och Kurikka. Effektiv svinproduktion är främst koncentrerad till områdena Ilmola, Vörå, Seinäjoki och Kronoby. Fjäderfäproduktion sker främst i Närpes, Lappo, Seinäjoki och Ilmola.

Hur stor belastning på vattendragen som djurhållningen orsakar beror i hög grad på hur stor åkerareal som finns tillgänglig i förhållande till mängden gödsel. I området för NTM-centralen i Södra Österbotten är åkerarealen på vissa ställen knapp i förhållande till näringsinnehållet i den producerade gödseln. Pressaft från ensilage är också ett problem för vattendragen om pressaften rinner ut i vattendragen.

Hoten mot grundvattnet från djurhållning kommer främst från områden för lagring och spridning av gödsel och pressaft från ensilage. Kväve och mikrober från gödsel kan komma ut i grundvattnet till exempel från gödselanläggningar i dåligt skick eller dagvatten från rastgårdar. Pressaft från ensilage kan vid felaktig behandling komma in i grundvattnet och om den bryts ner öka de totala mängderna bakterier i grundvattnet och järnhalten samt minska syrehalten. Flest husdjursgårdar finns i grundvattenområdena i Ilmola, Kauhajoki, Karleby och Kurikka.

Inom området för NTM-centralen i Södra Österbotten bedrivs pälsdjursproduktion på cirka 620 gårdar. Huvudparten av Finlands pälsdjursfarmer finns i Österbotten. Gårdarna är koncentrerade till Österbottens svenskspråkiga kust och kommunerna i Järviseuturegionen samt till Härmäregionen. I framtiden kommer antalet husdjursgårdar generellt att minska, men deras storlek ökar och produktionen centraliseras. Pälsdjursproduktionen i hela området för NTM-centralen i Södra Österbotten behandlas i åtgärdsprogrammet när det gäller Österbottens kust och små vattendrag. Det avrinnande vattnet från pälsfarmerna eutrofierar de närliggande vattnen och försämrar deras hygieniska status.

Det största problemet med tanke på grundvattnets kvalitet är kväveföreningar från områden med pälsdjursfarmer. Även stängda pälsdjursfarmer kan utgöra en risk för grundvattenkvaliteten långt efter att verksamheten har upphört om avfall med animaliskt ursprung har kommit ut i marken eller grundvattnet. Skyddskonstruktionerna på gårdarna, exempelvis vattentäta gödselunderlag och dikningssystem, har tidigare delvis varit otillräckliga jämfört med dagens vattenskyddsmetoder. Den största risken för grundvattnets kvalitet har utgjorts av långvariga produktionsområden där det dessutom är flera producenter. Sådana områden finns i Karleby och Kauhava, där pälsdjursproduktionen på vissa ställen tydligt har försämrat grundvattnets kvalitet.

Det har funnits pälsdjursfarmer i 47 grundvattenområden. 2007 fanns det sammanlagt 58 pälsdjursfarmer i grundvattenområdena och 2013 fanns det bara sex pälsfarmer kvar som var verksamma i grundvattenområdena. Det finns så vitt man vet inte längre några aktiva farmer i grundvattenområden.

Skogsbruk

Av skogsbruksåtgärderna kan främst iståndsättningsdikning, avverkning och markberedning påverka yt- och grundvattnets kvalitet och/eller mängd genom att öka mängden avrinningsvatten och eventuell urlakning av näringsämnen även i grundvattnet. Dessutom kan gödselmedel påverka kvaliteten på ytvatten.

År 2018 gjordes 796 km iståndsättningsdikningar i området i Södra Österbotten, 502 km i området i Österbotten och 233 km i området i Mellersta Österbotten, det vill säga sammanlagt 1 531 km i Södra Österbottens NTM-centrals område. Under 2018 användes gödselmedel i området för NTM-centralen i Södra Österbotten landskapsvis enligt följande: I Södra Österbotten 2 219 ha, i Österbotten 377 ha och i Mellersta Österbotten 1 344 ha, det vill säga sammanlagt 3 940 ha i Södra Österbottens NTM-centrals område. Huvudparten av gödslingarna i Södra Österbottens NTM-centrals område var odlingsgödsling, som stod för 2 651 ha. 2 651 hektar var vitaliseringsgödsling. 2018 gjordes i området för Södra Österbotten 10 128 ha, i Österbotten 6 064 ha och i Mellersta Österbotten 3 690 ha föryngringsavverkningar, det vill säga sammanlagt 19 882 ha i området för Södra Österbottens NTM-central. Föryngringsavverkningar omfattar kalhygge, avverkning för naturlig skogsförnyelse och annan föryngringsavverkning. 2018 gjordes i området för Södra Österbotten 23 077 ha, i Österbotten 11 775 ha och i Mellersta Österbotten 9 778 ha beståndsvårdande avverkningar, det vill säga sammanlagt 44 630 ha i området för Södra Österbottens NTM-central. Beståndsvårdande avverkning omfattar första gallring, annan gallring och avlägsnande av överståndare. Uppgifterna om skörd, gödsling och iståndsättningsdikningar bygger på statistik från Naturresursinstitutet. Skogsbruket bidrar med näringsämnen, humus, kvicksilver och på vissa ställen surhet till ytvattnen.

Dikningarna sänker grundvattennivån, om de sträcker sig under grundvattennivån eller om man via dem leder bort vatten från grundvattenområdet som annars skulle absorberas i marken och bilda grundvatten. Dikningar kan också påverka grundvattnets kvalitet om dikesvattnet tas upp i grundvattnet. På viktiga och för vattenförsörjning lämpliga grundvattenområden utförs för närvarande i regel inte längre några iståndsättningsdikningar eller skogsgödsling. Även skogsavverkningen kan inverka på grundvattnets status och kvantitet. Studier har visat att avverkning bland annat leder till ökade nitrathalter i grundvattnet. Inom områden med grovjord kan grundvattennivån tillfälligt stiga till följd av infiltreringen av regnvatten och förändringar i avdunstningsbetingelserna.

Tillvaratagandet av energived och hyggesavfall ökar och det ökar den markberedda arealen i framtiden. Det ökar risken för erosion och urlakning av näringsämnen.

Det har funnits skogsplantskolor i fyra grundvattenområden, varav en fortfarande är i drift.

Marktäkter

I stället för att ta grus och sand har man börjat koncentrera sig allt mer på brytning och krossning av bergmaterial i synnerhet i södra Finland och i närheten av stora tillväxtcentrum. Utvecklingen har påverkats både av den skärpta praxisen vid beviljande av marktäktstillstånd för grundvattenområden och av att de tillgängliga sand- och grustillgångarna har minskat. Sand och grus tas dock fortfarande också från grundvattenområden, och dessutom finns det i grundvattenområdena rikligt med gamla marktäktsområden som är obehandlade och som eftervårdats på ett bristfälligt sätt.

Till följd av en storskalig marktäkt kan grundvattnets kvalitet försämras, eftersom det markskikt som skyddar och filtrerar marken och grundvattnet avlägsnas från täktområdet. Det här är särskilt skadligt när man tar marksubstanser nära grundvattenytan eller under den. Även bränslehantering, oljeläckage i maskiner och dammbindning genom saltning medför fara för grundvattnet. Man har konstaterat att marktäkt höjer grundvattnets elektriska ledningsförmåga samt nitrat-, sulfat- och kloridhalterna. Marktäkt påverkar också mängden grundvatten, eftersom en större del av nederbörden i täktområdena än i områden i naturtillstånd rinner ut i marken på grund av brist på växtlighet och jordlager.

I området för Södra Österbottens NTM-central är grus- och sandtillgångarna i regel små. Det finns dock stora regionala skillnader i fördelningen av marksubstanserna i och med att de rikligaste grus- och sandtillgångarna, liksom även grundvattentillgångarna, finns i Kauhajoki. Andra kommuner med stora grus- och sandtillgångar i området är Storå, Kauhava, Alajärvi och Kronoby, medan det knappt finns några användbara marksubstanser i Vasa, Seinäjoki, Toholampi, Kaskö eller Larsmo.

De utjämnade åsarna i Österbotten är ofta grunda och grus- och sandlagren ovanför grundvattenytan är tunna. Många åsar har varit föremål för kraftig marktäkt i flera år och det finns omfattande grundvattentjärnar i områdena och därmed en förhöjd risk för förorening av grundvattnet. Inom NTM-centralens verksamhetsområde finns omfattande marktäktsområden till exempel i Lahdenkangas, Långterränggas-Keltamäki, Kokkokangas, Korsbäck och Hauta-ahonkangas grundvattenområden. Sand- och grustäkten i viktiga grundvattenområden har dock minskat. I Södra Österbottens NTM-centrals område finns det cirka 600 giltiga marktäktstillstånd 2020, varav cirka 70 gäller i grundvattenområden. På motsvarande sätt låg cirka 80 av de 600 marktäkttillstånd som var i kraft 2014 i grundvattenområden och cirka 200 av de 780 marktäkttillstånd var i kraft 2009 i grundvattenområden. Uppgifter om marktäkt inom området för NTM-centralen i Södra Österbotten presenteras i tabellerna 3.5.2a och 3.5.2b. Marktäktstillstånden som ligger i grundvattenområden visas på bild 3.5.2.

Undersökningar som syftar till att samordna grundvattenskyddet och stenmaterialförsörjningen (POSKI) gjordes i Södra Österbotten och Österbotten 1994–1997. Antalet grundvattenområden som man föreslår ska skyddas mot marktäkt ansågs vara sammanlagt 344 i uppföljningsområdet, varav 244 områden saknar betydelse för stenmaterialförsörjningen i och med att de är borrbrunnar i berg eller strandavlagringar. I området ansågs det finnas 104 grundvattenområden som lämpar sig för begränsad marktäkt (Britschgi m.fl. 1999). För Mellersta Österbottens del offentliggjordes POSKI-projektet 2009. I projektet klassificerades sammanlagt 59 värdefulla åsområden.

I SOKKA-projektet (Soranottoalueiden tila ja ympäristöriskit Länsi-Suomen ympäristökeskuksen alueella, Rankonen & Hyvönen), som färdigställdes 2009, kartlades alla grustäktsområden som låg i grundvattenområdena, statusen på deras eftervård och behovet av restaurering. Av de kartlagda områdena bedömdes restaureringsbehovet som stort på 11 procent. I SOKKA 2-projektet som genomfördes 2013 undersöktes genomförandet av villkoren för marktäktstillstånd i sammanlagt 44 grustäktsområden där täkttillståndet redan hade löpt ut. I projektet observerades det att det fanns betydande brister i iakttagandet och övervakningen av villkoren för marktäktstillstånd. I de terrängkartläggningar som gjordes konstaterades det att den lägsta täktnivån enligt tillståndsvillkoren hade underskridits i vartannat område som deltog i projektet och att eftervården av områdena hade försummats i 75 procent av områdena utan att den övervakande myndigheten ingripit. I SOKKA 3-projektet som genomfördes 2017 konstaterades det att även marktäkt för husbehov kan äventyra grundvattnets kvalitet och att övervakningen av den är svårare än tillståndspliktig marktäkt, eftersom den nödvändiga anmälan av marktäkt för husbehov inte alltid görs.

Tabell 3.5.2a Marktäkten på grundvattenområdena inom Södra Österbottens NTM-centrals område (Corine 2018).

Tabell 3.5.2b Marktäkten på grundvattenområdena inom Södra Österbottens NTM-centrals område, marktäkt > 10 % av grundvattenområdets areal (Corine 2018), läget 9/2021.

Bild 3.5.2 Upphörda och giltiga marktäktstillstånd i grundvattenområdena. 

Trafik

Vägarna och järnvägarna i Finland följer ofta åsar och kantförekomster. För att trygga trafiksäkerheten på landsvägarna används salt, huvudsakligen natriumklorid och kalciumklorid, för halkbekämpning. Saltanvändningen är mer effektiv tack vare de utvecklade saltspridarna, och användningen kan knappast minskas med nuvarande teknik utan att trafiksäkerheten äventyras. Användningen av salt kan dock medföra risk för saltbildning i grundvattnet och därför har man delvis övergått till att använda alternativa halkbekämpningsmedel. I grundvattenområdena har man också byggt grundvattenskydd för att förhindra att skadliga ämnen kommer in i grundvattnet.

År 2020 fanns det cirka 560 kilometer vägar i NTM-centralen i Södra Österbottens grundvattenområden. I grundvattenområdena finns det sammanlagt 231 kilometer väg som ska saltas. Av det hör cirka 78 kilometer till vinterunderhållsklasserna Ise, Is och I, där man för halkbekämpning använder cirka 5–10 ton salt/vägkilometer/år under hela vintersäsongen. Huvudparten av de vägar som ska saltas i grundvattenområden (ca 153 km) hör till vinterunderhållsklass Ib. På vägar i den underhållsklassen används cirka 1,5–2,0 ton salt/vägkilometer/år. På vägarna i underhållsklass Ib kan man beroende på väglaget salta året runt, men vägen kan också delvis vara snötäckt på vintern. Man har strävat efter att utveckla alternativa ämnen som är mindre skadliga för miljön. Kaliumformiat har konstaterats vara det bästa alternativet till vägsalt, men dess relativt höga pris förhindrar att det används i större utsträckning. På vägarna i Södra Österbottens NTM-centrals område används kaliumformiat som halkbekämpningsmedel i Koskenkorva (Ilmola) och Karhinkangas (Karleby) grundvattenområden på sammanlagt cirka 14 kilometer 2020. Den planerade användningen av kaliumformiat på objekten var cirka 5 ton/vägkilometer/år, men under den första användningsperioden under vintern 2019–2020 var mängden cirka hälften av det.

Även transporter av farliga ämnen genom grundvattenområden och olyckor kan utgöra en risk för att grundvattnet förorenas. Största delen av landsvägstransporterna av farliga ämnen sker i södra och västra Finland. Stamväg 66 och riksväg 19 är en del av en betydande transportväg för farliga ämnen som går genom Finland och som går från Helsingfors via Tammerfors vidare till Karleby. På vägarna transporteras över 10 000 ton farliga ämnen (med undantag av brännbara vätskor) per vecka och sträckan går genom flera grundvattenområden (t.ex. Pyylampi och Tastulanmäki i Alavo, Pöyhösenkangas i Kauhava, Kirkonkylä, Puisaari och Sudenportti samt Hysalheden i Nykarleby). På riksväg 8 transporteras cirka 1 500–3 000 ton farliga ämnen/vecka och rutten går bland annat genom grundvattenområdena Vitberget i Närpes och Smedsby-Kapellbacken i Korsholm. Mängden brännbara vätskor som transporteras på stamväg 66 och på riksväg 8 och 19 är cirka 500–3 000 ton/vecka. Eventuella risker för grundvattnet är också bekämpningsmedlen mot ogräs och sly som tidigare användes längs vägar och på bangårdar. För bekämpning av ogräs på landsvägar och järnvägar i grundvattenområden används numera inte längre bekämpningsmedel.

För de mest brådskande platserna när det gäller grundvattenrisker från saltning av vägar har man byggt grundvattenskydd, i vilka man också har beaktat risken för olyckor vid transporter av farliga ämnen. I Södra Österbottens NTM-centrals område har man byggt skydd för 13 grundvattenområden på sammanlagt cirka 41 kilometer (tabell 3.5.2c).

Tabell 3.5.2c Grundvattenskydden i NTM-centralen i Södra Österbottens verksamhetsområde.