3.6. Försurning från marken

Sura sulfatjordar är sulfidhaltiga sedimentskikt som bildades under Litorinahavets tid för 8 000–4 000 år sedan, då bakteriernas verksamhet var kraftig och rikligt med svavelföreningar lagrades på havsbottnen och i åmynningarna. I och med landhöjningen har sulfidsedimenten stigit upp över havsnivån och i och med dikningsverksamheten och byggandet kommit i kontakt med luften.

Sulfider är olösliga i vatten, men när grundvattennivån sjunker kommer de i kontakt med luften och oxiderar till salter som lätt sköljs ut, sulfater (SO₄). Sulfat bildar tillsammans med vatten svavelsyra och löser upp metaller som lagrats i marken och som när de hamnar i vattendragen orsakar försurning och allvarliga ekologiska konsekvenser, från lokal fiskdöd till förändringar i vattnens organismsamhällen, bland annat förlust av kalkhaltiga skaldjur och känsliga fiskarter (Tolonen 2012, Sutela m.fl. 2012).

Sulfathalten i älv- och åvatten kan användas för att bedöma försurningsbelastningen. Mängden sulfat som sköljs ut har bedömts minska långsamt i framtiden under årtiondenas lopp (Österholm & Åström 2004). En eventuell effektivisering av torrläggningen och torrläggning av nya områden ökar dock ursköljningen av svavelföreningar och förvärrar situationen (Teppo m.fl. 2006). Dessutom kommer nya sulfidhaltiga sediment i kontakt med luften när marken sjunker. Väderleken och nederbörden har dock stor inverkan på oxidationen av sulfidsediment och sulfatbelastningen på åar och älvar. Den värsta situationen uppstår när en torr sommar åtföljs av en regnig höst eller en omfattande vårflod följande år. Försurningen börjar då snabbt öka, det vill säga pH-värdet sjunker, huvudparten av älv- eller åvattnets buffertkapacitet har förbrukats, men andelen surt vatten av den totala avrinningen ökar (Tolonen 2012). Den globala uppvärmningen förvärrar sannolikt de olägenheter som orsakas av den sura marken (Riihimäki 2013). En torr sommar orsakar inte nödvändigtvis försurningstoppar följande höst, men kan leda till att vattenkvaliteten försämras med fördröjning. Dessutom kan den ackumulerande effekten av flera torra somrar efter varandra försämra vattenkvaliteten i flera år (Toivonen 2013). Effekten av sura sulfatjordar syns i vattnets surhet i åar och älvar i området (bild 3.6a).

Bild 3.6a Variationer i vattnets surhet i Kyro älv och i Vörå å från år 1961 till år 2019.

De sura sulfatjordarna är mycket bördiga, men odling på dessa kräver dränering och med tiden sjunker grundvattennivån allt djupare på grund av dräneringen och varierande väderförhållanden. När marken torkar ut oxideras reducerade svavelföreningar och löser också metaller från marken. Surhet och metaller frigörs i dräneringssystemet och transporteras vidare till vattnen med avrinning och regn. I en undersökning har man observerat att det kan urlakas tio gånger så mycket surhet från nyligen täckdikad sur sulfatjord jämfört med områden med öppna diken (Palko 1988).

De sura sulfatjordarna orsakar också försurning och metallbelastning från annan markanvändning än odlad mark. Skogsbruk, byggande och även alla andra jordbearbetningsåtgärder som ökar dräneringsdjupet, ökar den belastning som sur jord ger upphov till, om det finns sulfider på dräneringsdjupet.

Geologiska forskningscentralen har kartlagt förekomsten av sura sulfatjordar i Finland. Inom området för NTM-centralen i Södra Österbotten har man i kartläggningarna observerat stora områden där sannolikheten för förekomst av sur sulfatjord är stor (bild 3.6b).

Bild 3.6b Sannolikhet för förekomst av sura sulfatjordar i området för åtgärdsprogrammet för vattenvården i NTM-centralen Södra Österbotten (Geologiska forskningscentralen).