9.1 Inledning
Perho å – den sydligaste ån med nejonöga i Bottenviken
Perho å är det största vattendragsområdet i Mellersta Österbotten. Avrinningsområdets yta är 2 524 km² och sjöprocenten 3,4 procent (Ekholm 1993). Kelviå ås vattendragsområde är 433 km2 och Korpilahdenojas vattendragsområde är 82 km2.
För planeringen av vattenvården har 22 åförekomster och 11 sjövattenförekomster avgränsats som ytvattenförekomster i Perho ås, Kelviå ås och Korpilahdenojas vattendragsområde. För klassificeringen av vattnen och bedömningen av egenskaperna har ytvattenförekomsterna vidare typbestämts bland annat utifrån sjöns areal/åns vattendragsområde samt vattendragsområdets egenskaper.
Hur mår Perho å?
Perho ås huvudfåra och Kelviå å samt många av de mindre åarna i området rinner genom jordbruksdominerade områden, vilket gör att belastningen från jordbruket är särskilt stor. I vattendragsområdenas källområden betonas konsekvenserna av torvproduktionen och skogsbruket. De utdikade myrarnas andel av vattendragsområdena är stor. Det största problemet i Kelviå å, Korpilahdenoja och Perho ås nedre lopp och de bifåror som mynnar ut i ån, såsom Såkabäcken och Hömossadiket, är dock surheten och metallbelastningen kopplad till surheten. En stor del av åkrarna i det nedre loppet ligger på effektivt torrlagda sura sulfatjordar. Surhet bildas tidvis också i skogbevuxna områden och torvproduktionsområden. Åvattnen har till största delen en brunaktig färg. Vattnets mörka färg påverkas av höga halter av organiskt material och högt järninnehåll.
Vattendragen i Perho å är också recipientvatten från flera kommunala vattenreningsverk. Pälsdjursproduktionen i planeringsområdet är koncentrerad till miljön och kusten i Kaustby. Vattendraget Perho å har dessutom i stor utsträckning byggts genom muddring, invallning och bland annat uppdämning för torrläggningen av markens, översvämningsskyddets och energiekonomins behov, vilket har försämrat vattendragets ekologiska status. I Kelviå å har vattenbyggandet varit kopplat till behoven inom översvämningsskydd och markdränering.
I Perho ås huvudfåra finns två kraftverk, Kaitfors kraftverk i Nedervetil, som bedriver korttidsreglering samt Pirttikoski kraftverk i Kaustby. En fiskväg har byggts i anslutning till Kaitfors kraftverk och byggandet av en fiskväg vid Pirttikoski kraftverk är under tillståndsbehandling. I vattendraget Patananjoki finns det två kraftverk och ån är klassificerad som en kraftigt modifierad vattenförekomst, liksom ån Venetjoki. I vattendragsområdet finns det tre konstgjorda sjöar byggda på 1960-talet. De konstgjorda sjöarna Patana, Venetjoki och Vissavesi har byggts för att skydda vattendraget mot översvämningar. Höga kvicksilverhalter har tidigare begränsat fiskarnas användbarhet som föda i konstgjorda sjöar. Under de senaste åren har de konstgjorda sjöarnas betydelse som regionala rekreationsområden ökat.
Relativt värdefull och välbevarad vattennatur finns främst i Perho ås källflöden. Penninkijoki, Pajuoja och Korpijärvi är exempel på vattendrag som förändrats lite, även om markanvändningen i deras vattendragsområden har varit effektiv i vissa områden. Även en del av de relativt belastade åarna, såsom Ullava å, har en fåra i ett relativt naturligt tillstånd, vilket förbättrar deras ekologiska status. I medelstora och framför allt små åar och älvar är fårornas och strandzonens tillstånd ofta en viktigare faktor för den ekologiska statusen än näringsbelastningen.
Hur kan man uppnå god status?
Uppnåendet och upprätthållandet av en god ekologisk status förutsätter att halten av näringsämnen och suspenderade ämnen i vattendragen i området för åtgärdsprogrammet för Perho å-Kelviå å sänks, att surhetstopparna i de åar och älvar som lider av försurning lindras och att de höga metallhalterna i vattendragen samtidigt minskar så att det inte förekommer fiskdöd och så att fiskbeståndet kan återställas i de vattendrag där det har försvunnit eller minskat på grund av surhet. Vandringsfiskar (sik, havsöring och nejonöga) ska kunna röra sig i hela Perho ås huvudfåra och i Halso å och fiskarna ska ha tillräckligt med fortplantnings- och yngelproduktionsområden. Livsmöjligheterna för kräftbestånden i vattendragen bör också förbättras. Man bör främja bevarandet av fåror i naturtillstånd eller liknande och deras strandzoner samt förbättra deras status där det är möjligt. Med tanke på målen för vattenvården är det viktigt att trygga och förbättra åekosystemets funktion och mångfald, inklusive strandzonen. Vid utvecklingen av regleringen ska också behoven inom naturhushållningen och rekreationsanvändningen beaktas i tillräcklig utsträckning. I kraftigt modifierade vatten påverkas målet dock av den ursprungliga användningen av vattendraget.
Det är nödvändigt att minska den organiska belastningen av fasta partiklar och annan humus, särskilt i källområdena i vattendragsområdet. Kvicksilverhalterna i fiskarna överskrider miljökvalitetsnormen enlig den riskbedömning som gjorts med utgångspunkt i långväga transporter och vattendragsområdets egenskaper i flera vattenförekomster i området. Kontrollen av halterna måste fortsätta
För att uppnå och upprätthålla en god status i Perho å-Kelviå ås planeringsområde krävs både grundläggande åtgärder inom vattenvården och mångsidiga kompletterande åtgärder. Med grundläggande åtgärder avses verksamhet som bygger på befintlig lagstiftning eller avtals- och finansieringssystem av permanent karaktär.
Hur påverkar åtgärderna?
I åtgärdsområdet Perho å-Kelviå å har god status uppnåtts i Ullava å, Korpijärvi, Penninkijoki, Pajuoja, Kivioja och Pahkajoki.
Ytvattnet i planeringsområdet Perho å-Kelviå å förväntas till största delen uppnå god status i slutet av 2027, om den nuvarande gynnsamma utvecklingen fortsätter. Ett undantag är de små åarna vid kusten, Kelviå å, Vähäjoki, Korpilahdenoja och Såkabäcken, Hömossadiket och Kainobäcken som mynnar ut i Perho å samt Myllyoja, som mynnar ut från sjön Patana och vars målstatus uppnås först efter 2027. Risken är att belastningen av organiska suspenderade ämnen, humus och surhet i vattendragen ökar i och med klimatförändringens effekter. Den goda statusen har bedömts vara hotad i Ullava å utan tillräckliga vattenvårdsåtgärder.
Genomförandet av de föreslagna åtgärderna ökar trivseln för invånarna i området samt möjligheterna till rekreation och fiske i vattendraget. Förbättrad vattenstatus ökar både vattnets bruksnytta och av bruket oberoende ekosystemnytta från vattennaturen. Nyttan av användningen kommer åtnjutas av yrkesfisket, turismen och i form av en värdestegring av strandfastigheterna. Dessutom gynnar det rekreationsanvändningen, vattenmiljöns mångfald, boendetrivseln och vattensäkerheten.
Åtgärderna förbättrar också levnadsförhållandena för hotade arter och bestånd samt ökar den biologiska mångfalden.
