9.2.1 Ytvattnens ekologiska status

Åar och älvar

Perho ås (Vetilån) huvudfåra från Räyring i Vetil till åmynningen är en av de stora älvarna och åarna i torvmarker. Övriga åar i området Perho å-Kelviå å, den största biflödet Halso å inberäknat, hör till de små eller medelstora åarna i torvmarker (tabell 9.2.1a). Kärrvikar hör dock till de små åarna i momarker. Endast en del av bäckarna i det lilla vattendragsområdet på 10–100 km² är med i granskningen.

Perho å, vissa av dess biflöden och Kelviå å rinner genom jordbruksdominerade områden, vilket förstärker effekterna av belastningen från jordbruket. Den totala andelen åkermark är dock lägre än i exempelvis Lappo å och Kyro älv. I vattendragsområdenas källområden betonas konsekvenserna av torvproduktionen och skogsbruket. De utdikade myrarnas andel av vattendragsområdena är stor. Det största problemet i åarna i Perho ås nedre lopp och i synnerhet i biflödena i det nedre loppet som mynnar ut i ån samt i Kelviå å är dock surheten, eftersom det i området förekommer rikligt med effektivt dränerade sura sulfatjordar. Åvattnet är till största delen mörkt. Vattendragen i Perho å är också recipientvatten från flera kommunala vattenreningsverk. Det finns också gott om pälsdjursuppfödning i området. En ganska stor del av åarna i åtgärdsområdet har uppdämts, rensats, vallats in och rätats ut bland annat för behoven inom markdränering, översvämningsskydd och krafthushållning, vilket har försämrat deras ekologiska status och är i vissa vattendrag den viktigaste faktorn som försämrar statusen. I Perho å, Venetjoki och Patananjoki finns det kraftverk. Venetjokis och Patananjokis nedre lopp har klassificerats som kraftigt modifierade vattenförekomster. Relativt värdefull och välbevarad strömmande vattennatur finns främst i Perho ås källflöden. Även en del relativt belastade åar har fåror som är relativt nära naturtillstånd, vilket tydligt förbättrar deras ekologiska status, till och med när belastningen är relativt kraftig. I medelstora och framför allt små floder är fårornas och strandzonens tillstånd också ofta en viktigare faktor för den ekologiska statusen än näringsbelastningen.

Tabell 9.2.1a Uppgifter om vattenkvaliteten och de biologiska kvalitetsfaktorerna i åarna och älvarna inom Perho ås avrinningsområde för åren 2012–2017 (HERTTA-registret). Typer av åar och älvar samt förkortningar: L = liten, M = medelstor, S = stor, m = åar/älvar på momark, t = åar/älvar på torvmark. Det log-modifierade medelvärdet för pH årsminimum; − = har inte kunnat bedömas. Klass: H = hög, G = god, M = måttlig, O = otillfredsställande, D = dålig. KE = konstgjord, *små fasta partiklar, **kraftigt modifierad. Enheten för fast substans mg/l, hymo = hydromorfologi.

Perho ås nedre lopp: Statusen för Perho ås nedre lopp nedanför den centrala gruppen av sjöar påverkas av såväl vattenbyggande, reglering, diffus belastning och föroreningar från sura sulfatjordar. Diffus belastning och delvis även punktbelastning eutrofierar ån och vattenkvaliteten kännetecknas även av förhöjda näringshalter och, i synnerhet under översvämningar, av grumligt vatten. Den nedre delen av huvudfåran innehåller effektivt grundtorrlagda sulfatjordar, och belastningen från dessa försurar vattnet under översvämningsperioder. Försurningsskadorna är dock i allmänhet lindrigare än i de övriga stora åarna i Österbotten, och till exempel fiskdöd förekommer inte annat än i undantagsfall (t.ex. år 2006 och 2014). Konsekvenserna syns i klassificeringen särskilt i fiskbeståndet, till exempel förekommer inte stensimpa, som känslig för surhet, i de nedersta forsarna i det nedre loppet. I den nedre delen påträffas dock tidvis öring. En bättre period när det gäller surheten under den tredje perioden syns i form av en förbättring av fiskbeståndets status, men å andra sidan som en ökning av eutrofieringen, vilket syns genom att påväxtalgernas status försämras. Bottendjuren återspeglar en god status, men korttidsregleringen syns i bottenfaunan (Pöyry 2012).  Perho ås nedre lopp har rensats och vallats in, dessutom påverkar korttidsregleringen av Kaitfors kraftverk åns status. Åns hydromorfologiska status är dålig. Reglering av sjögruppen försämrar tidvis syretillståndet i Perho å nedanför. Vattenbyggandet har tydligt förändrat åns naturtillstånd till exempel genom att minska antalet och kvaliteten på fiskarnas livsmiljöer samt genom att förhindra fri rörlighet. Belastningen av näringsämnen, fasta partiklar och surhet i Perho å påverkar också åmynningen och havsområdet utanför. Området utanför ån har man också klassificerat som av måttlig ekologisk status.

Hömossadiket, Kainobäcken och Såkabäcken, som mynnar ut i Perho ås nedre lopp, är till största delen vattendrag i sura sulfatjordar som rensats och rätats ut som rinner genom ett jordbruksområde. Surheten är mycket kraftig i dessa åar och älvar, och därför torde de också sakna permanent fiskbestånd.

Bedömning: Perho ås nedre lopp och Kainobäcken har otillfredsställande status, Hömossadiket och Såkabäcken har dålig ekologisk status (bild 9.2.1).

Perho ås mellersta lopp: Perho å mellan sjögruppen i den mellersta delen och Räyring i Vetil belastas i olika grad av jord- och skogsbruk, avloppsvatten från glesbygden och torvproduktion. Ån är på denna sträcka i relativt naturligt tillstånd och har forsar. Åns status påverkas dock särskilt av det vandringshinder som orsakas av Pirttikoski kraftverk samt av vattendragen som mynnar ut i ån (bland annat regleringen av de konstgjorda sjöarna Venetjoki och Patana). Belastningen syns i form av förhöjda näringshalter, däremot är surheten inte ett problem. De biologiska kvalitetsfaktorerna återspeglar en utmärkt status. Fiskbeståndets status har förbättrats från otillfredsställande till god och i forsarna i Perho ås mellersta del påträffas också öringar.

Två betydande biflöden mynnar ut i sjögruppen i Perho å: Ullava å och Köyhäjoki. Av dessa är Ullava å i klart bättre skick. Skillnaderna beror på markanvändningen, eftersom det finns betydligt mer jordbruk i Köyhäjokis vattendragsområde och dessutom har älven rensats. Längs Ullava å finns det betydligt färre åkrar och ån rinner en lång sträcka i nästan obebodda områden. Det finns gott om dikade myrar i båda åarnas avrinningsområde. Ullava å belastas dessutom av den eutrofierade Ullavasjön och avloppsvattnet från Ullava tätort. Näringshalterna i Ullava å har också stigit till följd av belastningen, men några betydande försurningsskador förekommer inte. I Köyhäjoki är i synnerhet fosforhalterna dock klart högre och risken för surhet är större än i Ullava å. Ullava ås påväxtalger och -djur återspeglar utmärkt status och fiskbeståndet god status. Som helhet har Ullava å klassificerats som av god status, men på grund av klart förhöjda näringshalter kan statusen anses hotad. Påväxtalgerna och fiskbeståndet i Köyhäjoki återspeglar måttlig status och bottenfaunan utmärkt status. Man har dock också fått öringar i Köyhäjoki. Köyhäjokis biflöde, lilla Tastulanoja, rinner huvudsakligen genom åkerområden. Det kommer också vatten till diket från den konstgjorda sjön Vissavesi. Diket har med tanke på bottenfaunan och en belastningsbedömning klassificerats som av måttlig status

Bedömning: Ullava å har god ekologisk status, Perho ås mellersta del, Köyhäjoki och Tastulanoja har måttlig ekologisk status (bild 9.2.1).

Halso ås vattendrag: Halso å är Perho ås största biflöde och flyter ihop med Perho å nära byn Räyring i Vetil. Vattenkvaliteten i ån påverkas i hög grad av statusen för vattendragen ovanför, eftersom åns näravrinningsområde är litet. I Halso ås vattendragsområde finns det rikligt med myrar, vilket syns på vattnets mörka färg. Området är tämligen glesbefolkat och sjöarna ovanför jämnar ut vattenkvaliteten och därför är näringshalterna endast lindrigt förhöjda och återspeglar måttlig-god status. Påväxtalgerna återspeglar till och med utmärkt status. Ån har i viss mån rensats och vandringshindren och regleringen av vattendragen ovanför påverkar dess status.

Kivioja, Pahkajoki, Pajuoja och Penninkijoki rinner huvudsakligen genom mycket glesbebyggda skogs- och myrdominerade områden. I området betonas också konsekvenserna av skogsbruket, eftersom det är ont om jordbruk och det finns inga torvproduktionsområden alls. En betydande del av myrarna i området är dikade, men det finns också ganska många myrar och skyddsområden i naturtillstånd. Åarna har förmodligen i viss mån försämrats av exempelvis igenslamning av sand på grund av dikning. Näringshalterna och de biologiska kvalitetsfaktorerna i Pahkajoki och Penninkijoki återspeglar en god-utmärkt status. Det finns ingen aktuell information om statusen i Pajuoja eller Kivioja. Dessa är dock både till typ och belastning jämförbara med Pahkajoki och Penninkijoki. Belastningen i och statusen för dessa åar bedöms inte ha förändrats väsentligt sedan föregående period.

Bedömning: Penninkijoki, Pahkajoki, Pajuoja och Kivioja har god ekologisk status och Halso å har måttlig ekologisk status (figur 9.2.1).

Perho ås övre lopp: Statusen för åarna i Perho ås övre lopp påverkas av diffus belastning från jord- och skogsbruk, avloppsvatten från bosättning och torvproduktion. Åarna har också delvis rensats kraftigt på annat sätt och omfattande vattendragsarrangemang har genomförts i vattendragsområdet i anslutning till behoven av översvämningsskydd och den konstgjorda sjön Patana. Den konstgjorda sjön Patana och tillhörande förvaltning av vattendragsområdet har i hög grad förändrat områdets hydrologi. Myrarna i vattendragsområdet har dikats i omfattande grad och det finns många torvproduktionsområden i området, vilket utöver belastningen har påverkat hydrologin i det sjöfattiga vattendragsområdet. Å andra sidan finns det också myrar i naturtillstånd som jämnar ut vattenföringen och vattenkvaliteten. Perho ås vatten är tämligen mörkt och humushaltigt och näringshalterna visar endast på måttlig-otillfredsställande status. Den strukturella statusen i Perho ås övre lopp är endast otillfredsställande, men i ån finns det dock forsar med bra habitat. Fiskbeståndet återspeglar en god status och bottendjuren samt påväxtalgerna till och med utmärkt status.

Den konstgjorda sjön Patana skär av Patananjoki i en övre och nedre del och dessutom leds en del av Perho ås övre lopp till sjön längs en inloppskanal. Vattnet i Patananjokis övre lopp är mörkt och näringsämnena återspeglar en otillfredsställande-måttlig status. Korta Mylloja mynnar ut i Perho å från Patananjärvi (natursjö). Diket har rensats och rinner genom åkrar, varför det bör en mycket svag ekologisk status.

Bedömning: Den ekologiska statusen i Perho ås övre lopp är måttlig, medan den Patananjokis övre lopp och Myllyoja är otillfredsställande (bild 9.2.1). 

Området Kelviå å: Kelviå å, dess biflöde Vähäjoki och lilla Korpilahdenoja som mynnar ut i Bottenviken hör att döma av den ekologiska statusen till de sämsta i vårt område. Vattendragens status försämras av den diffusa belastningen från jord- och skogsbruket, pälsdjursuppfödning och i synnerhet av surheten, eftersom åarna och älvarna rinner genom stora effektivt torkade sulfatjordar. Åarna har också rensats, så de är mycket långt från naturtillstånd. pH-värdena som tydligt visar på en dålig status kan vara mycket låga. Vattnet är också mycket mörkt. Halterna av näringsämnen och fasta partiklar är ett mindre problem i åarna än surheten. Fiskbeståndet som består av slumpmässiga gäddor och abborrar och som försvagats av försurningen återspeglar tydligt en dålig status i Kelviå å. Bottenfaunan i Kelviå å uppvisade förbryllande god status, vilket eventuellt kan ha berott på en period av mindre surhet. Påväxtalgerna återspeglar åarnas eutrofiering.

Bedömning: Kelviå å och Vähäjoki har dålig och Korpilahdenoja otillfredsställande ekologisk status (bild 9.2.1).

Den ekologiska statusen varken förbättrades eller försämrades för någon av åvattenförekomsterna i planeringsområdet Perho å-Kelviå å vid övergången från en planeringsperiod till en annan. Korpilahdenoja, Köyhäjoki, Patananjokis övre lopp, Perho ås övre lopp och Tastulanojas ekologiska status förändrades dock av övervakningsdata- och metodrelaterade orsaker och är nu mer tillförlitlig än tidigare.

pH-situationen förbättrades i de flesta av de åar som påverkades av de sura sulfatjordarna. Fosforhalterna steg i de åar där den kraftiga surheten minskade, såsom Kelviå å, Korpilahdenoja och Såkabäcken. Vattenkvaliteten försämrades i Köyhäjoki och Patananjokis övre lopp, men förbättrades i Ullava å, Venetjoki och Halso å.  I övrigt förblev förändringarna små eller slumpmässiga vid åarna, kvävehalterna sjönk dock tydligt i fler vattenförekomster än de steg. I övrigt förblev humushalten i åarna i stort sett oförändrad, vilket kan anses positivt mot bakgrund av den allmänna utvecklingen med brunare vatten. I Perho ås nedre och mellersta del samt i Ullava å och Köyhänjoki förbättrades fiskbeståndets status, vilket vittnar om en ganska omfattande positiv förändring i ekosystemet. I sin helhet höll sig förändringarna inom klassgränserna, eftersom eutrofieringens effekter ökade i och med att surheten minskade.

Sjöar

Det finns relativt få sjöar i Perho ås vattendragsområde och alla sjöar, med undantag av sjögruppen i Perho ås mellersta del, ligger i avrinningsområdets källflöden. Alla sjöar och konstgjorda sjöar hör till de grunda humusrika sjöarna (tabell 9.2.1b och c). I Perho ås vattendragsområde finns tre konstgjorda sjöar: De konstgjorda sjöarna Venetjoki, Patana och Vissavesi. Dessutom har sjögruppen i Perho ås mellersta del vallats in och höjts och den regleras, varför den har betecknats som kraftigt modifierad. Halsuanjärvi och Ullavasjön regleras också huvudsakligen för översvämningsskyddets men också krafthushållningens behov. Kelviå ås vattendragsområde är i praktiken sjöfritt.

Sjöarna i jordbruksdominerade områden och sjöarna med stora vattendragsområden är tämligen kraftigt belastade, vilket syns på vattenkvaliteten och den ekologiska statusen. I vattendragsområdenas källflöden framhävs belastningen från skogsbruket och torvproduktionen, som särskilt de låga sjöarna är känsliga för. Betydelsen av intern belastning är sannolikt betydande i många sjöar. En del av källsjöarna är relativt lite belastade och har därmed en relativt god status.

Ullavasjön: Ullava ås källsjö, Ullavasjön, som i förhållande till sin areal (13 km²) är mycket låg, är den största naturliga sjön i Perho ås vattendrag. Sjöns yta har sänkts avsevärt med tiden, vilket har lett till en betydande minskning av dess areal och volym. Samtidigt har sjöns tolerans mot belastning minskat. Ullavasjöns största belastare är jordbruket, i synnerhet boskapsskötseln har stor betydelse i området. Andra belastare är bland annat skogsbruket, dikningar i vattendragsområdet och glesbebyggelse. Till följd av belastningarna och miljöförändringarna har sjön eutrofierats och kvalitetsfaktorerna för vattenkvaliteten och den ekologiska statusen visar i huvudsak på en måttlig-god status. Vintertid är det problem med syrebrist i sjön. Det är sannolikt att även den interna belastningens betydelse har ökat i sjön, eftersom näringshalterna i Ullava å nedanför inte är särskilt höga, även om ån förutom diffus belastning också utsätts för belastningen från avloppsvattnet i Ullava tätort.

Bedömning: den ekologiska statusen är måttlig (bild 9.2.1).

Halsuanjärvi: Halsuanjärvi (7,7 km²) är Perho ås vattendrags näst största naturliga sjö och är också mycket grund. Halsuanjärvi regleras och vattnets teoretiska uppehållstid är endast tre veckor. I sjön mynnar Venetjoki ut från nordost och Penninkijoki-Pajuoja från söder. I det närliggande vattendragsområdet och Venetjokis nedre lopp finns det ganska mycket jordbruk, men i övrigt är vattendragsområdet tämligen glest bebyggt och med många myrar. Myrarna är delvis dikade och en del, såsom stora Kairinneva, är i torvproduktion. Å andra sidan finns det också myrar i naturtillstånd i vattendragsområdet. Sjön belastas också av bland annat gles- och strandbebyggelse samt renat avloppsvatten från samhället Halso. Belastningen har eutrofierat sjön. Näringsämnena återspeglar en måttlig-god status för växtplankton. Sjön är mycket humushaltig och uppenbarligen dämpas belastningens effekter av humus och mörk färg på vattnet. Sjön är uppenbarligen också relativt internbelastad, eftersom fosforhalterna vintertid är klart lägre än sommartid. Vattenkvaliteten i de åar som mynnar ut i sjön är till och med bättre än i själva sjön. Den långvariga belastningen av näringsämnen, humus och organiskt material har förändrat förhållandena i den grunda sjön och utsatt den för eutrofiering. Även fiskbeståndet, som visar på sjöns måttliga status, återspeglar eutrofieringens inverkan. I en grund sjö blandar även vindarna vattnet och håller effektivt näringsämnena i cirkulation. Sjöns status har dock förbättrats något.

Bedömning: den ekologiska statusen är måttlig (bild 9.2.1).

Andra sjöar: Alla andra naturliga sjöar i Perho å är små och grunda humusrika sjöar. En del av sjöarna har sänkts. Sjöarna Korpijärvi, Jängänjärvi och Patananjärvi ligger i vattendragsområdets källflöden. I synnerhet sjöns vattendragsområde är mycket litet. Korpijärvi och Jängänjärvi vattendragsområde är mycket glesbefolkat. En ganska stor andel av myrarna i vattendragsområdet är dikade. Skogsbrukets och -dikningarnas betydelse som belastare är dominerande i området. Det är sannolikt att skogsdikningar och annan markanvändning i alla sjöar på lång sikt har orsakat humus- och partikelbelastning, som redan på naturlig väg har förändrat förhållandena i de grunda sjöarna, orsakat bland annat syrebrist i sjöarna och försämrat den ekologiska statusen. Det syns tydligast i Haapajärvi och Emmes-Storträsket. Haapajärvi är en förlängning av Perho ås övre lopp och Emmes-Storträsket av Ullava å. Båda är av genomströmningstyp och belastas av hela vattendragsområdet ovanför. Båda sjöarna har blivit grunda till följd av långvarig belastning av näringsämnen och suspenderade ämnen och Haapajärvi har nästan vuxit igen. Fiskbeståndet i Emmes-Storträsket har klassificerats som utmärkt och i Haapajärvi måttligt. Av de övriga sjöarna finns det också tecken på igenväxning i Jängänjärvi. Det finns mycket lite aktuell information om sjöarna. Eftersom man inte vet att trycket eller förhållandena har förändrats klassificeras sjöarna utifrån resultaten från den föregående vattenvårdperioden. Av sjöarna är Patananjärvi tydligt eutrofierad och Korpijärvi är på motsvarande sätt närmast naturtillstånd. Restaureringsprojektet för Haapajärvi har fått tillstånd av Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland 2020.

Bedömning: Korpijärvi god, Emmes-Storträsket, Jänänjärvi och Patananjärvi måttlig samt Haapajärvi otillfredsställande ekologisk status (bild 9.2.1).

Tabell 9.2.1b Klassificering av sjöarnas status i Perho ås avrinningsområde år 2020. (GHr = Grunda humusrika sjöar, lit = strandzon). Klass: H = hög, G = god, M = måttlig, O = otillfredsställande, D = dålig, hymo = hydromorfologi. *kraftigt modifierad/konstgjord sjö.

Tabell 9.2.1c Vattenkvalitetsuppgifterna under sommaren (1.6–30.9.) i sjöarna inom Perho ås avrinningsområde för åren 2012–2017. Sjötyper samt förkortningar: S = små, h = humussjöar, Hr = Humusrika sjöar, G = Grunda. (HERTTA-registret 2020) Klass: H = hög, G = god, M = måttlig, O = otillfredsställande, D = dålig.

Den ekologiska statusen varken förbättrades eller försämrades för någon av sjöarna i planeringsområdet Perho å-Kelviå å vid övergången från en planeringsperiod till en annan. Haapajärvis ekologiska status förändrades dock av övervakningsdata- och metodrelaterade orsaker och är nu mer tillförlitlig än tidigare.

Statusen för Ullavasjön förbättrades något både vad beträffar vattenkvaliteten och de biologiska faktorerna, men inte så mycket att man skulle ha höjt klassificeringen. Den positiva utvecklingen syntes också i Ullava å nedanför. Även i Halsuanjärvi syntes en viss förbättring. I de övriga sjöarna var förändringarna små eller motstridiga.

Bild 9.2.1 Den ekologiska statusen i vattenförekomsterna inom planeringsområdet för Perho å-Kelviå å.